fbpx
Bloggar Jacob Lundström Jacob Lundström, 4 oktober 2012

Vem kör?

Att Körkarlen nu har korats till den bästa svenska filmen kan förhoppningsvis inspirera till mer kritisk granskning – och läsning.

Jag har haft anledning att se om Körkarlen ett par gånger på sistone. Först när det stod klart att Victor Sjöströms film från 1921 hamnade överst i vår kritikeromröstning, sedan på vår releasefest förra månaden. Ena gången med Matti Byes retrogardistiska filmmusik från 1995, den andra med den experimentella droneduon KTL:s trumhinnespräckande stämningsmatta. Två ganska olikartade upplevelser. (Internet gör gällande att även popspjuvern Jonathan Richmann av alla människor har gjort ett soundtrack till filmen, som han dock bara verkar ha framfört live en enda gång för fem år sedan.)

De flesta jag har mött har välkomnat Körkarlens återkomst till filmhistorisk tätposition – även om Victor Sjöströms film på senare år nästan har hamnat i skuggan av Ingmar Bergmans uppskattning av den, hälsades Körkarlen trots allt vid premiären som den främsta svenska filmen genom tiderna.

Som jag skriver i min text om filmen i numret (där jag bland annat resonerar kort om filmen och döden, bland annat med Malin Wahlbergs text i antologin Film och andra rörliga bilder som bollplank) är Körkarlen dock inget uttjatat analysobjekt.

Tvärtom finns det relativt lite skrivet om filmen, åtminstone med tanke på dess upphöjda status som det definitiva mästverket från den svenska guldåldern. Jag refererar bland annat till Bo Florins stilanalys i avhandlingen Den nationella stilen. I övrigt har Tytti Soila skrivit om begär i antologin Stage and screen. I samband med Criterions utgåva ifjol publicerades också en essä.

Att Körkarlen nu har korats till den bästa svenska filmen kan förhoppningsvis inspirera till mer kritisk granskning – och läsning.

Annons