Mikael Marcimains långfilmsdebut Call girl är en berättelse om makt, utsprungen ur bordellhärvan på 70-talet. I filmen köper högt uppsatta politiker sex av barn från en ungdomsvårdsskola. Manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgarten ville syna samhällets hyckleri.

I inledning en av både den aktuella dokumentären Palme och Call girl finns tv-intervjuer där Palme får lägga ut texten…

– Nu är det ju inte Palme i vår film.

Okej. Men det är en socialdemokratisk statsminister i 70-talets Sverige.

– Jag har inte sett filmen om Palme. Men Call girl handlar inte alls om Palme, så på det sättet har filmerna inte med varandra att göra. Det jag och Mikael har pratat mycket om är att det har uppstått ett vakuum i vår nutidshistoria. Vi har av någon anledning inte tagit för oss, eller fått möjligheten, att berätta om vår egen historia. Min och Mikaels film handlar inte om enskilda politiker, mer om vilka mekanismer som finns i samhället, och var de kommer ifrån.

Hur kom du in på ämnet?

– Jag hade sett konsekvensen av den här typen av maktbeteende, hur det kan krossa människor, och få hela deras livsspår att ändras. Jag ville berätta om det från flickornas håll, inte från ett journalistiskt perspektiv eller polisens synvinkel.

Hur har researcharbetet gått till?

– Dokumenten från Geijeraffären hemligstämplades 1977 och först 1991 erkände man att det ens fanns hemligstämplade dokument. Det är en ganska lång tid. När jag började forska kring det här insåg jag att det fanns hur mycket material som helst. Bandinspelningar, originaldokument, och sådant som har figurerat i andra sammanhang. Det sätter förstås igång fantasin. Jag är ingen dokumentärfilmare eller journalist, jag ställer inga sanningskrav på det jag håller på med, utan försöker skapa ett intressant dramatiskt sammanhang utifrån olika teorier. “Tänk om det var så här?”

Men man undrar varför så högt uppsatta män i olika maktsfärer vågade riskera så mycket. Jag tror de upplevde sig som oåtkomliga. Fria från vanlig rättvisa. Jag hade varit i Italien mitt under Berlusconiaffären när jag kom och såg första genomklippningen och tänkte: det här är ju aktuella grejer.

Socialarbetarna på ungdomsvårdsskolan i filmen är väldigt välmenande och blåögda och vill kramas mycket. Kunde det ut så?

– Det är en tidsanda. Man kan bli otroligt frustrerad över hur de beter sig i filmen, men det blir man även när man tittar i arkivmaterial och ser hur de betedde sig i verkligheten.

Call girl utgår från verkligheten men känns inte direkt so m en dramadokumentär. Vad var det för slags film ni ville göra?

– Vi ville göra en hyllning till 70-talsfilmen, utan att vara retro. Då finns det vissa schabloner, genreingredienser, som man kan laborera och leka med. Filmiskt ska det vara fart och fläkt och fest också. Vi har med många discolåter i filmen, så att man ska bli sugen på att dansa. På ett jobbigt sätt.