fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 21 oktober 2012

Ljudet av nazister i rymden

Man skulle kunna kalla Iron sky för en high concept-film – en film som bygger på en enkel, lätt sammanfattbar idé: “På månens baksida lever en koloni nazister med planer på att invadera jorden.”


Man skulle kunna kalla Iron sky för en high concept-film – en film som bygger på en enkel, lätt sammanfattbar idé: “På månens baksida lever en koloni nazister med planer på att invadera jorden.” Framför allt riktar sig dock filmen, som delvis producerats med hjälp av crowd funding, till en specifikt nördig skara sub- och popkulturella fantaster.

Att knyta den legendariska slovenska industrigruppen Laibach till filmen – en grupp vars främsta kännemärke är att leka med nazireferenser långt över det egentligen acceptablas gräns och göra tunga pastischer på vitt skilda musikaliska fenomen – var ett genidrag. Deras briljanta soundtrack matchar filmen i det porlande flödet av referenser. Musikaliskt går de till Wagner, Laibachs egna musikaliska förflutna och annan musik som hör hemma i en film med nazism som tema – men även Pink Floyds Dark side of the moon, inslag av stumfilmsatmosfärisk cembalo, James Bond/Mancinisväng och semibombastisk västtysk åttiotalspop à la Alphaville och Propaganda. Allt indränkt i den där särskilda laibachska industriromantiska ljudbilden. Och den funkar utmärkt på egen hand. Åtminstone på en industrisynthromantiskt anstruken cineastnörd som mig.

Annons