fbpx
Kritik & essä Anders Annikas, 4 oktober 2012

Kroppspråk

En upprörd man lämnar ett telefonsvararmeddelande till Ruben Östlund. Han anklagar regissören för att ha stulit sin ”bag från den österrikiske filmaren Ulrich Seidl”. Meddelandet (som kan höras på Youtube) handlar främst om de båda regissörernas visuella uttryck, men med Seidls nya film Paradise: love finns det ytterligare risk att blanda ihop deras bagage.


En upprörd man lämnar ett telefonsvararmeddelande till Ruben Östlund. Han anklagar regissören för att ha stulit sin ”bag från den österrikiske filmaren Ulrich Seidl”. Meddelandet (som kan höras på Youtube) handlar främst om de båda regissörernas visuella uttryck, men med Seidls nya film Paradise: love finns det ytterligare risk att blanda ihop deras bagage. Paradise: love handlar liksom Play om ett spel mellan vita och svarta, där ingen låtsas om vad som egentligen försiggår.

Spelplatsen i Seidls film är Kenya, dit Teresa (Margarethe Tiesel), en österrikisk kvinna i 50-årsåldern, reser för att få kärlek, eller i alla fall sex. Hon delar sin tid mellan ett gäng kvinnor på hotellet som är där i samma syfte, och de unga kenyanska män som villigt tillfredsställer deras begär. Teresa är i Kenya för första gången och lär sig samtidigt med åskådaren hur systemet fungerar. Under en promenad på stranden kommer en handfull ”beach boys” fram och erbjuder sig att sälja krimskrams eller att ta med henne på safari. Hon väljer en av dem, han kurtiserar henne och så småningom går de hem till honom eller till ett hotell, där det blir hångel eller sex. Efter ett par dagars umgänge berättar mannen att hans systerdotter/bror/far ligger på sjukhus och behöver pengar till vård, och kvinnan plockar fram sedlarna. Det är ett annat ”brorsantrick” än i Play, men liksom där en situation där lögnen är att föredra framför sanningen.

Om Paradise: love får en svensk åskådare att tänka på Play, har den annars mest jämförts med Laurent Cantets Mot södern, där nordamerikanska kvinnor sexturistar i Haiti på 70-talet. Ämnet är detsamma, men Seidls film är svårare att värja sig mot. De unga männen (med Peter Kuzungu som Teresas älskare Munga i den största rollen) castades på stranden, där de arbetar som beach boys. Seidls ”bag”, att blanda amatörer och skådespelare, fiktiva scener och dokumentära miljöer, är betydligt taggigare än Cantets välspelade men väloljade stil. Dessutom möter vi i Paradise: love överviktiga kvinnor med okända ansikten, där Mot södern i stället frontade Charlotte Rampling. Ulrich Seidl refererar i intervjuer till Michel Houellebecq (som skapade debatt med sexturism-romanen Plattform) och Elfriede Jelinek när han beskriver Teresa och de andra kvinnorna som personer med ”lågt marknadsvärde”. Och det är det sistnämnda som gör att Seidl lyckas lyfta sin film bortom ett faktabaserat samhällsreportage.

Teresa och Munga är tafatta i sin kommunikation. Språket är en barriär, men också Teresas osäkerhet inför sin feta medelålderskropp. Kan en ung man som Munga verkligen älska en kvinna med hängbröst? Det är ett komplext maktspel som pågår, mellan den rika och den fattiga, den unga och den gamla, mannen och kvinnan, den vita och den svarta.

Även om Seidls film i slutändan är tämligen pessimistisk innehåller den några väldigt vackra bilder på nakna kroppar. Den exotiserande sexualiseringen av den svarte mannens kropp är ingen nyhet. Inte heller de europeiska kvinnornas rasism, som i en inledande scen där Teresa får lära sig att man ser skillnad på kenyanerna genom att titta på hur stora de är. Men det är sällan en överviktig kvinna har skildrats så sexuell som i Paradise: love. I dessa scener får vi plötsligt en chans att se hur Teresa och de andra kvinnorna under några lyckliga stunder ser sig själva genom andra ögon än de är vana vid. Med det hamnar Teresas upplevelse i centrum, snarare än skildringen av sexturismens strukturella förtryck. En närgången karaktärsstudie dold i en kontroversiell samhällsskildring.

Annons