En minut tog det. Sen var jag fast. En första knockoutsekvens i avsnitt ett drog mig in i en historia som jag sen aldrig haft en aning om vart den ska ta vägen. I drygt fyra säsonger har jag suttit klistrad framför min Apple tv, väntat i svår abstinens varje måndag morgon på veckans nya avsnitt.
Jag pratar förstås om historiens fräckaste och kanske bästa tv-serie, Breaking bad.
Den handlar om Walter White, en rätt så misslyckad och hunsad kemilärare som får reda på att han har lungcancer och bara några månader kvar att leva. Han inser att han vare sig kommer att ha råd med behandlingen eller lämna ett öre efter sig till sin gravida hustru och deras sextonårige son.
Walt bestämmer sig för att ta kontrollen över sitt eget liv de sista månaderna han har kvar. Han kontaktar en ung knarklangare och före detta elev, Jesse Pinkman, och tillsammans sätter de igång att tillverka och sälja crystal meth.
Denna geniala premiss utvecklas i Vince Gilligans mästerliga händer till en allt mer fascinerande och gripande historia om livslögner, lojaliteter, dubbelliv och en döende mans längtan efter att lämna någonting av värde efter sig. Att inte ha levt förgäves.
I en allt vansinnigare karusell, där Walter Whites två oförenliga världar allt oftare snuddar vid varandra, växer en djup förståelse för livets och människornas komplexitet fram hos den alltmer begeistrade åskådaren. Breaking bad är i ordets rätta bemärkelse en mästerlig filmupplevelse. Vecka efter vecka.
Jag är annars inte särskilt förtjust i tv-serier. Det spelar ingen roll hur bra de är. Efter några avsnitt tröttnar jag, obönhörligen. På formen. Förutsägbarheten. Karaktärerna. Ja, det finns förstås några få undantag. Men på det stora hela. Tv-serier tråkar ut mig. Ibland känns det till och med som en läxa att se avsnitt i serier jag själv tycker om. Man liksom bara ”måste” hänga med.
Men Breaking bad. Herregud! De första fyra säsongerna har varit en resa rätt in i mörkrets hjärta, inte utan oförglömliga (tragi)komiska poänger.
Nästan varje gång jag tittar på Breaking bad ställer jag mig frågan: ”Hur fan gör de?!” Jag menar, varje avsnitt lär spelas in på åtta dagar. Åtta dagar! Och jag kan garantera att 47 minuter Breaking bad innehåller lika mycket action och känslomässiga paybacks som fem års europeisk auteurfilm.
Jag tror att en av hemligheterna bakom många av de amerikanska tv-seriernas framgångar (Breaking bad, Mad men, Sopranos, The wire, osv) ligger i det faktum att upphovsmännen själva får behålla en stor del av kontrollen över sin berättelse.
Det är manusförfattarens vision som präglar hela arbetet. Ofta blir manusförfattaren/ upphovsmannen dessutom själv medproducent till sin egen skapelse.
Begåvade regissörer och medförfattare tas in – självklart – och storyn vidareutvecklas sedan tillsammans i grupp – men upphovsmannen kopplas aldrig bort från sitt eget projekt, som så ofta sker här hemma.
”A screenwriter on set is as popular as a hooker hanging around for breakfast after you fucked her and paid her”, var det nån bitter manusförfattare som sa en gång.
Så länge en stor del av svensk film- och tv-produktion präglas av den attityden lär det dröja innan vi får se någon Breaking bad i Sverige.
Men det är sannerligen inte bara ”dom andras” fel, dumma regissörer och producenter. Svenska manusförfattare – undertecknad inräknad – måste våga ta större risker. Sätta oss själva på spel. Och framför allt – vidareutbilda oss i klassisk dramaturgi. Duktiga amerikanska manusförfattare verkar ofta ha en mycket djupare förståelse för hur man mest effektivt berättar en story så att publiken får en meningsfull emotionell upplevelse.
Tyvärr tycks det fortfarande råda en slags europeisk auetursnobbism bland många svenska regissörer och manusförfattare. Den klassiska ”amerikanska” dramaturgin anses förutsägbar och trist. Man liksom ”säljer ut sig” om man tänker för mycket på genre och inciting incidents och plotpoints.
”Jag är trött på att berätta historier”, erkände en svensk regissör till mig i förtroende. Och jag som i min enfald trodde att det var därför man ville göra film.
Själv älskar jag stories. Good stories. Well told. Och jag vågar påstå att Breaking bad är bland det bästa och mest nyskapande drama jag sett på många, många år. Om man bryter ner varje avsnitt i sina beståndsdelar, upptäcker man snart att Vince Gilligan i grunden använder sig av alla de klassiska ingredienserna i ”amerikansk” dramaturgi.
Men han gör det på ett intelligent sätt, för att tjäna sin egen historia. Det är därför Breaking bad är så rasande bra tv. Se den! Se om den! Se den igen!
I am awake!
