fbpx
Kritik & essä Jon Asp, 5 oktober 2012

Carax konster

Med Holy motors gjorde den franske regissören Leos Carax bejublad comeback på filmfestivalen i Cannes i våras. Jon Asp tittar igenom en spasmisk filmografi fylld av krampande figurer.


Med Holy motors gjorde den franske regissören Leos Carax bejublad comeback på filmfestivalen i Cannes i våras. Jon Asp tittar igenom en spasmisk filmografi fylld av krampande figurer.

Leos Carax rentré i filmvärlden vid årets Cannesfestival är en av 2000-talets mest sensationella – och efterlängtade. Holy motors är både ett brokigt bildmontage över ett filmens rekviem och ett personligt porträtt av en regissör som varit förlorad i mer än ett decennium, persona non grata i fransk film sedan katastrofinspelningen av De älskande på Pont-Neuf år 1991.

I Holy motors Persona-inspirerade prolog, drömlikt ledsagad av mistlurar, iscensätter regissören sitt eget surrealistiska uppvaknande. I pyjamas famlar Carax sömngångaraktigt med handen mot ett galler och en dörr som strax leder in till en stor biosalong. Publiken visar sig helt likgiltig inför Étienne- Jules Mareys kronofotografiska pionjärbilder. Fram tonar så även bilden av Carax som fånge i sin egen estetik, och övertalad att ”skjuta” sin nya film digitalt (enligt honom är det tekniskt omöjligt att ”filma digitalt”).

Parissonen var bara 23 år, jämngammal sitt alter ego Denis Lavant, när han under pseudonym (född Alexandre Oscar Dupont) år 1984 debuterade med den svartvita Boy meets girl, en felande länk mellan Jean Vigos barock och Jean Eustaches vinddrivna Parismelankoli.

Alltsedan dess har Carax universum befolkats av tilltufsade människor ur led med tiden: uteliggare, krymplingar, personer med nedsatt syn, tal och hörsel. Skadeskjutna själar som ändå – på motorcykel eller i en tillfällig fristad nära Seine (Carax filmskapande porträtterar även Paris i förändring) – låter sina plötsliga anfall övergå i katharsis, ger sin skaparångest livsluft, nödvändig lika mycket för dem själva som för betraktaren.

Ett emblem återfinns i Ont blod: Denis Lavants Alex som haltar sig fram i en spasmiskt koreograferad dans till Bowies ”Modern love”, efter att ha rört sig från samma fönster som aktrisen Mireille i Boy meets girl steppar vid, inspirerad av Madison-dansen i Godards En rövarhistoria.

Även i Carax senaste filmer visualiseras denna haltande värld av Denis Lavant (efter att Guillaume Depardieu gjort ett minnesvärt mellanspel som stapplande författare i Pola X). Först i episodfilmen ”Merde”, som ett monster i grön kostym som tar sig upp ur Tokyos undre och trakasserar förbipasserande på jakt efter blommor och cigg. I Holy motors uppenbarar sig samma karaktär på gravplatsernas gravplats Père-Lachaise och flyttar fort fokus för den vindkänslige modellfotografens lins. Merde är en av nio identiteter som filmens huvudperson, från höljet av en vit lyxlimo, går in och ut ur: en kinesisk mördare, en dansare i motion capture-dräkt, en familjefader, en monstruös tiggerska, och så vidare. Motvilligt lever han på att leva andras liv.

I filmens sista sekvens mönstrar limochauffören (Edith Scob, halvseklet efter hennes roll i Franjus De bestialiska) av efter en lång arbetsdag. Omgiven av garagets Pixar-inspirerade bilar, mer levande än människorna som kör dem, tar hon på sig mask och återgår till en vardag fylld med ansikten utan ögon. Som Karen Blixen skrev: ”Det är inte på hans eget ansikte man lär känna en man utan på hans mask.”





Boy meets girl (1984)




Ont blod (1986)





De älskande på Pont-Neuf (1991)




Pola X (1999)




Holy motors (2012)

Annons