fbpx
Tomas Axelson, 2 april 2012

Publiksociologi

Tomas Axelson förklarar hur filmer påverkar meningen med livet
Play (Ruben Östlund, 2011)

Play (Ruben Östlund, 2011)

Den rörliga bildens berättelser får en allt viktigare roll i samhället. Tomas Axelson förklarar hur filmer påverkar meningen med livet.

Film skapar meningsfulla och komplexa helhetsbilder av oss själva och den värld vi lever i. Filmens roll som en del av ett gemensamt samtal om samhället var inte minst uppenbar i höstas. Svensk film har under det senaste året sett estetiskt intressanta och nyskapande filmer om vår samtid där regissörer åstadkommer filmer som skapar opinion och förmedlar komplexa bilder av det svenska samhället. Ruben Östlunds visar till exempel med sin berättelse i Play att film i sina bästa stunder förmår hålla samman en sofistikerad problematik som berör ideologiska motsättningar i vår samtid.

Den efterföljande debatten om filmen visar också hur märkligt svårt det är för ett samhälle alltmer genomsyrat av bildberättandets logik att debattera innebörden i en mångtydig film. Filmen Play< har utmanat många debattörer som överraskats kring problemen att reda ut den blandning av känslomässiga och tankemässiga tabun som filmen rört upp hos dem.

Film fungerar som ett kraftfullt medium för idékritik.

Reaktionerna hos många av våra kulturskribenter, som Åsa Linderborg, Jonas Hassen Khemiri och Lena Andersson visar på olika sätt att film fungerar som ett kraftfullt medium för idékritik. Men reaktionerna visar också hur mångbottnat det filmiska tilltalet är och vilket intrikat samspel som råder mellan filmen som “text” och filmåskådarens uttolkning av filmen. Jonas Hassen Khemiris reaktion i Dagens Nyheter är poängrik då han i sin redogörelse av 47 anledningar att gråta när han såg Play visar på bildberättandets hela spänningsfält. Khemiri, med sin egen upplevelse som åskådare i centrum, visar upp en provkarta av paradoxala och motstridiga upplevelser av filmen. Hans text illustrerar också hur filmen skapar resonans i åskådarens inre.

Men hur ser dessa tolkningsprocesser ut när man försöker vidga bilden och fånga in vad som pågår hos en större publik? För att få en helhetsbild av hur vi påverkas socialt och psykologiskt av film får man gå till publiken själv och ställa frågor. Förståelsen av filmens mer generella roll behöver således kompletteras med ett filmsociologiskt perspektiv som alltför sällan berörs och som handlar om filmkonsumtion som resurs för människors personliga helhetsbilder av världen. Internationellt finns det ett växande forskningsfält och en ökad kunskap om vad den faktiska filmpubliken, av kött och blod, gör med sina filmupplevelser och den roll filmberättelser kan ha för individen i ett senmodernt samhälle. vad filmen gör med den enskilde och vad den enskilde gör med filmen.

Statistik visar att svenska folket idag ser fem gånger så mycket film jämfört med i slutet på 1950-talet.

Det som ofta saknas är en mer nyanserad förståelse av hur filmupplevelser kan bidra till formuleringar av meningsfulla helhetsbilder av världen i en tid som ställer allt högre krav på individen att konstruera en egen livstolkning. I min och andras publikforskning från det senaste decenniet går det att följa hur både individer och grupper använder fiktion som resurs för en förståelse av sig själva och samhället i en föränderlig värld. Film är meningsskapande.

Statistik visar att svenska folket idag ser fem gånger så mycket film jämfört med i slutet på 1950-talet då cirka 80 miljoner biobiljetter såldes under ett år. Ett fenomen som överraskar mig i det pågående forskningsprojektet om filmengagemang och den rörliga bildens förmåga att beröra människan på djupet, är de enkätunderlag jag får in om människors filmvanor. Det finns exempel på dem som sett sina favoritfilmer långt över 20-talet gånger. Filmer som olika personer nämner är bland annat Donnie Darko, Gladiator, Amelie från Montmartre och Sagan om ringen. A nightmare before Christmas uppskattar en person att hon sett hela 60 gånger. Vad står ett sådant filmengagemang för? Det repetitiva filmtittandet. I andra delar av enkätundersökningen där 310 vuxna mellan 20 – 35 år deltar, framgår att filmer som gjort djupt intryck har berört egna upplevda konflikter och drömmar i livet som kan handla om ensamhet och relationskonflikter eller hopp om att leva i kontakt med naturen och kärlek. Filmer som nämns i det sammanhanget är exempelvis Into the wild eller de svenska filmerna Smala Sussie och Masjävlar.

Lyfter man blicken från dessa konkreta exempel så finns i intressanta perspektiv att hämta från den växande forskningen både internationellt och i Sverige om film som resurs för livsfrågor och där frågor ställs om vilken funktion starka filmupplevelser kan ha för publiken. När sociologer och empiriska livsåskådningsforskare tolkar samhällets omvandling från ett bondesamhälle med dess religiöst förankrade traditioner till dagens postindustriella ekonomi med sekulära frihetsvärderingar, karakteriserar man med hjälp av olika begrepp. Man talar om avtraditionalisering, fragmentiserade meningssystem och individualisering.

Därför bör en djupare förståelse av filmens roll i samhället integrera dessa perspektiv. De många filmberättelser som filmpubliken konsumerar skapar utrymme för högt ställda krav på medborgares självreflexivitet. Socialpsykologen Thomas Johansson benämner något han kallar utopisk reflexivitet som syftar på de möjligheter som finns för individen att föreställa sig alternativa mänskliga sammanhang och samhällsvillkor. Han lyfter in fantasin och medialiseringen av samhället där fiktionens imaginära världar bidrar till att skapa en emotionell och socialt moralisk ram kring vardagslivet. Konsumtion och bruk av fiktion bidrar till skapandet av ett personligt trossystem och en visserligen komplex men ändå sammanhängande och ständigt reviderad biografisk berättelse.

Den norska filmforskaren Margrethe Bruun Vaage argumenterar för hur filmer bidrar till människors transformation av sin självbild. Både teoretiska och empiriska avhandlingar under de senaste åren med film som undersökningsobjekt fördjupar med andra ord den brittiske sociologen Antony Giddens syn på självets reflexiva projekt i det senmoderna samhället där berättelser om människans självidentitet står i centrum.

Den mening som individer ur den svenska filmpubliken själva formulerar utifrån starka filmupplevelser som exempelvis Änglagård (1992) eller Så som i himmelen (2004) handlar inte sällan om medmänskliga principer som vänskap, pålitlighet och ärlighet men också etiska principer som tolerans, civilkurage och beredskap att offra sig själv för andra. I ett posttraditionellt Sverige är berättelser av det här slaget med och formar människor personliga drömmar om vilket slags samhälle man önskar att man levde i.

Den brittiske religionssociologen Gordon Lynch menar till exempel att film i vår tid delvis har ersatt den roll som den populärkulturella romanen hade under 1700-talet, då bokläsandet blev tillgänglig för en växande läsekrets. Redan då hade formandet av det moderna jaget påbörjats, en kulturell utveckling som pågår i oförminskad styrka och ibland kallas för västerlandets ”the cult of the self”.

Intresset ur det här perspektivet för film som kulturform motiverar ett mer kunskapsmässigt genomlyst engagemang för film. Det handlar också om att vara intresserad av en livsfrågepolitik som rör sig i långsamma cykler och som sällan fångas upp i diskussionen om filmens roll i samhället. Givetvis bidrar litteratur och annan berättande konst också till detta. Men filmkonsten är på den här punkten den narrativa kulturform som når ut bredast i landet med berättelser som gestaltar individens plats i tillvaron och artikulerar människors brottning med existentiella konflikter. Filmupplevelser hjälper grupper av individer att gestalta och problematisera bland annat missbruksproblematik, relationskonflikter, psykisk ohälsa, känslan av utanförskap och ensamhet, men också drömmar om självförverkligande och att bli framgångsrik inom något område och hopp om ett meningsfullt liv med kärlek och varaktiga relationer.

Film är meningsskapande och förmedlar både socialt och psykologiskt mångdimensionella och komplexa bilder, av oss själva som individer men också av det samtida samhället. I vissa kritiska ögonblick hjälper filmer rentav till att svara på den existentiella frågan ”hur ska vi leva?”

Annons