De senaste tio åren har tillhört polisfilmen, men fler genrer knackar på den svenska studiodörren. På senare år har svensk film för första gången kunnat ståta med både fullgod vampyr- (Låt den rätte komma in) och gangsterfilm (Snabba cash). Har det blivit dags för övernaturliga rysare och övertydliga slashers?

Det rapporteras ju att svensk skräck trendar i alla former. Av de senaste fem årens svenska biopremiärer kan dock på sin höjd fyra klassas som skräckfilmer: Vampyrer, Låt den rätte komma in, Psalm 21 och Försvunnen. Men även om svensk skräck inte direkt besprutas med tillväxtmedel inne i systemet, finns det en undervegetation som har vuxit sig frodigare på senare år. Så pass att specialistsajten Spektakulärt sedan 2010 har tillräckligt med kandidater till ett pris för “bästa svenska långfilm inom science fiction, fantasy och skräck”.

Allt du behöver för att göra en film är en tjej och en pistol, har Jean-Luc Godard sagt någon gång. Det har skräckentusiasterna tagit till sig, även om de vanligtvis föredrar andra dödliga vapen. Några svenska skräckfilmer som släppts direkt på dvd på sistone är Syner, Insane, Sektor 236 – Tors vrede och Marianne (bilden). Det är filmer gjorda “helt utan stöd och med ett stort hjärta för genren”, som det står på Facebook-sidan för Vittra som beräknas vara klar senare i år. Filmen marknadsförs med att Johannes Brost blir galen och även kommer att såga av ett människohuvud.

Även om filmerna i regel hemsöks av skådespeleri från helvetet, lyckas de alltså skylta med lite kändare namn på dvd-omslagen. I Sektor 236 – Tors vrede gör Fredrik Dolk mycket riktigt majestätisk entré från en militärhelikopter och i jämtländska Marianne spelar hemmasonen Peter Stormare en konfrontativ terapeut. Gemensamt för filmerna är att de – relativt sett – imponerar mest i sina specialeffektssekvenser, med ödsliga dramaturgiska transportsträckor däremellan. Noterbart för övrigt är att flera av filmerna, möjligen inspirerade av Trolljägaren, försöker exploatera nordisk mytologi.

Den svenska skräckfilmen har hållit sig i skymundan genom historien, men så har den heller aldrig passat in i kvalitetsfilmsbegreppet som dominerat svensk filmpolitik. Den befinner sig längst ner i hierarkin, möjligen med undantag för Victor Sjöströms Körkarlen och Ingmar Bergmans Vargtimmen, och har inte prioriterats av vare sig kulturbyråkrater eller filmkritiker. Uppriktigt sagt har den väl inte själv gjort mycket för att ändra på den saken, förrän Låt den rätte komma in visade att man kan vinna internationell prestige för något så gement som vampyrer.

Återstår att se om Måns Mårlind och Björn Stein kan upprepa succén med vad som ser ut att bli nästa svenska påkostade skräckproduktion, filmatiseringen av Anders Fagers Samlade svenska kulter. Om inte annat visar det styckvis bestialiska svenska deckarundret att det finns efterfrågan på blod. Och när till och med Norge lyckas producera en egen kioskvältare till slasherserie i Fritt vilt, kanske det är läge för hågade filmspekulanter att investera i spekulativ våldsfilm. Bäva månde kvalitetsfilmälskarna.