fbpx
Intervju & reportage Karoline Östman, 26 april 2012

Effektsökeri

Vilken är världens sorgligaste film? Psykologer plågar försökspersoner med filmklipp på ledsna hundar och döende pappor. Karoline Östman deltar i bildexperiment och spårar filmtårarna till en projektiv illusion som kommer inifrån.

Filmen är en effektiv känslomaskin. Inte sällan väljer vi film med ett specifikt känslobegär i bakhuvudet. Feel-good och snyftare – för att inte tala om skräck – har fått ett brett genomslag som känslobaserade filmgenrer och vid sidan om dessa finns alla de högst privata känslo-ordinationer som vi riktar mot filmutbudet.

På senare år har också en slags känslokonsumentupplysning utvecklats, där filmer rangordnas inte på grund av kritikeromdömen, priser eller budskap utan utifrån vilken känsla du vill känna. I 1000 filmer för livet, en spinoff av den årligen utkommande Time out movie guide, rekommenderas en film för varje känsla. Vill du känna förakt, kolla in Döden i Venedig. Vill du känna upprymdhet, så är det Tokstollen du ska se, och välj Det levande slottet om du är ute efter huvudbry. Psykologiprofessorn aka filmdoktorn Gary Solomon har gjort business av att matcha filmer till olika krisiga livstillstånd och populariserat dessa genom böcker som The motion picture prescription och Reel therapy.

Gary Solomon är inte den enda professor som ser potentialen i film. Filmens förmåga till känslorörelse och identifikation har också utnyttjats vetenskapligt. Den psykologiska forskningen handlar inte sällan om att undersöka olika känslotillstånd och den första svårigheten blir då hur man ska få försökspersonerna att känna oförställt, utan att ljuga eller göra skada. Hur får man någon att gråta av förtvivlan i labbet, i sig nog så svårt, och dessutom utan att personen går hem förkrossad?

Problemet med ovetenskaplig känslokonsumentupplysning är att det mest handlar om tycke och smak. Filmerna som rekommenderas att snyfta eller skratta till i 1000 filmer för livet är egentligen klassisk filmkanon fast känslokategoriserad, dessutom kan en och samma film dyka upp under olika känslor. Filmdoktorn Gary Solomon tycker jag ska titta på Den vilda jakten på lyckan med Danny DeVito för att lättare kunna hantera ett sprucket kärleksförhållande, men av kommentarerna på Filmtipset.se att döma är det helylleamerikanska värdegrunder som präglar filmens syn på relationer. Går det att tolka någons filmtårar som annat än individuella?

SKRÄCK: AMYGDALAN. När lammen tystnar

SKRÄCK: AMYGDALAN. När lammen tystnar

Psykologiprofessorn Robert Levenson tröttnade på det slarviga användandet av film i psykologilabben. Visste man egentligen säkert vilka känslor som filmerna man använde framkallade? Vetenskapligheten verkade ha reducerats i takt med den subjektiva sentimentalitets- eller skratthalten hos forskningsledarna. Men Levenson var fast besluten att hitta – den objektivt sett – sorgligaste filmen i världen.

Tillsammans med sin dåvarande doktorand James Gross började Levenson samla in filmtips från kollegor, filmkritiker och filmfantaster. Tipsen skulle handla om filmer som kunde framkalla en känsla. Levenson och hans doktorand utvärderade sammanlagt 250 filmer, som varken fick vara för långa eller för komplicerade men tvunget skulle ha hett känslomässigt stoff.

Efter sju år kunde forskarna publicera en lista över världens mest känsloladdade scener. Scener som framkallar en tydlig känsla, samma tydliga känsla hos flertalet personer.

I nästa steg i processen att få fram världens mest känsloladdade scener använde sig Levenson av sina studenter. Det blev ett obligatoriskt moment i grundkursen i psykologi på Berkeley-universitetet att titta igenom Levensons filmsamling och mellan varje klipp på ett formulär skatta sina känsloreaktioner. Åtta alternativ fanns, de åtta grundkänslorna: glädje, förvåning, förnöjsamhet, neutral, ilska, förakt, äckel och ledsamhet. Resultaten förvånade de två forskarna. Ett filmklipp med ett väldigt tydligt sorgset innehåll visade sig å ena sidan väcka just den förväntade känslan av ledsamhet hos åskådaren, men å andra sidan nästan lika starka känslor av rädsla, förvåning, äckel och till och med glädje. Samtidigt bekräftade också komplexiteten i resultaten vikten av att inte bara slarvigt utgå från de egna filmtårarnas generaliserbarhet.

Efter sju år kunde forskarna publicera en lista över världens mest känsloladdade scener. Scener som framkallar en tydlig känsla, samma tydliga känsla hos flertalet personer. Slutscenen i den i alla andra avseenden mediokra Utmaningen från 1979, där Jon Voight spelar en före detta boxare som försöker sig på en comeback för att kunna försörja sin son, visade sig skapa flest fuktade ögon. I filmklippet på 2,51 minuter dör boxarpappan framför ögonen på sin nioårige son. ”Champ, wake up!”, ropar pojken gråtande. Och där släpper försökspersonernas fördämningar. (Prestationen förlänade också den unga skådisen Rick Schroeder en Golden globe.) Filmen har bland annat hjälpt till att svara på ifall deprimerade röker mer än andra, om äldre är mer känsliga för sorg än yngre och om vi spenderar mer pengar när vi är ledsna. Svaren blev ja, ja och ja.

”Det är lättare att framkalla negativa känslor än positiva”, säger Stefan Wiens som är professor i psykologi vid Stockholms universitet och chefar över laboratoriet för kognitiv neurovetenskap. Han har själv använt sig av Gross och Levensons framforskade filmtips. När de använde orgasmscenen i När Harry mötte Sally, som ska framkalla glädje, fick de väldigt olika typer av reaktioner. ”Det sexuella innehållet gör att en del känner skam. Det verkar som att sådana positiva känslor är mer individuella”, säger Stefan Wiens.

I en studie som publicerades 2000 undersökte Wiens och hans kollegor om en känslighet för inre sensationer medför starkare och mer intensiva känsloupplevelser. I studien mättes försökspersonernas varseblivning av sina egna hjärtslag enligt hypotesen att de som tydligast kände sina hjärtslag också skulle vara mer lättrörda. För att väcka känslor hos försökspersonerna använde sig forskarna av Levensons och Gross evidensbaserade filmpaket. För att väcka ilska visade de bland annat ett filmklipp där en mobbare ger sig på en skolkamrat. För att väcka rädsla användes ett klipp från När lammen tystnar, där Jodie Foster famlande letar efter en mördare i en mörk källare. De som lättare kände sina hjärtslag blev både räddare och argare, dessutom skrattade de högre till Meg Ryans fejkorgasm i När Harry mötte Sally.

KÄRLEK: AMYGDALAN. Paraplyerna i Cherbourg

KÄRLEK: AMYGDALAN. Paraplyerna i Cherbourg

Jag får också prova på att vara försöksperson. I andra änden av samma korridor sitter Wiens forskarassistent Elmeri Syrjänen som ber mig följa med ner i källaren för att genomföra deras senaste experiment. Han pekar ut elchocksmaskinen innan vi kommer fram till deras labb där han placerar mig framför en stor dator.

Experimentet sätter igång. Obehagliga bilder av olika karaktär flashar förbi – ett sönderfrätt öga, barn med vapen, ett böldangripet bröst, ett diskberg – medan jag ska försöka koncentrera mig på uppgiften att trycka på en tangent när en viss bokstav dyker upp på skärmen. Om jag hade varit en riktig försöksperson skulle jag ha haft elektroder kopplade till skalpen, för att mäta hjärnaktivitet. Jag som blundar instinktivt och omedelbart vare sig en knytnäve eller kniv dyker upp på filmduken har först lite svårt att fokusera på bokstäverna (bilden av det böldangripna bröstet har etsat sig fast), men snart har jag nästan glömt bort bilderna. Illamåendet efteråt härleder jag till den ökade mängden bokstäver att fokusera på snarare än bildernas blodiga innehåll.

”Ett emotionellt innehåll innebär inte per automatik en känsla”, säger Stefan Wiens. ”Däremot så skapar de så kallade emotionella bilderna som vi använder en automatisk reaktion, som vi tydligt kan mäta och på så sätt är de väldigt standardiserade”, fortsätter han. Bilderna kommer från en jättelik internationell databas (IAPS) där varje bild klassificerats utifrån sin förväntade effekt. I USA är till exempel den självskattade positiva effekten av erotiska bilder generellt högre än i Sverige, den automatiska reaktionen är dock densamma. Stefan Wiens förklarar att enkelheten med bilder i jämförelse med film är att eftersom de är statiska så skapar de bara en reaktion, medan ett kort filmklipp skapar en massa olika reaktioner. ”Är det inte bara enklare att använda elchocksmaskinen istället då?”, frågar jag. ”Visst”, svarar Stefan Wiens och skrattar lite. ”Elchocker fungerar också bra. Men det kan vara svårt att få folk att ställa upp och de som gör det blir besvikna i efterhand över att det kändes så lite. Jag har till och med varit med om personer som har reagerat innan maskinen ens varit på.”

Forskarna konstaterar alltså att filmen är en kraftfull känslomaskin. Men på frågan varför har de inget riktigt svar.

Levensons doktorand James Gross, som numer är professor på Stanford har fortsatt att intressera sig för filmen som känslokatalysator. I den stora, bibelliknande Handbook of emotion elicitation and assessment från 2007 utvärderar han och hans kollegor filmens laboratoriemässiga fördelar. Filmen överglänser andra vanliga tekniker såsom illaluktande odörer, hypnos, att läsa depressiva meningar, röra ansiktet eller lyssna på sorgsen musik. Filmpaketet från 1995 håller än men har också utökats med några nya framprövade filmklipp. Pappans död i Lejonkungen och en scen som beskrivs som “Dog and man after death of wife”, från den romantiska dramakomedin Return to me med David Duchovny och Minnie Driver, visade sig rentav ge upphov till 1,16 enheter starkare ledsamhet än filmklippet från Utmaningen.

Forskarna konstaterar alltså att filmen är en kraftfull känslomaskin. På forskarspråk: filmen ger upphov till aktivering inom flertalet responssystem som är sammankopplade med emotioner, som de skriver i sin utvärdering. Men på frågan varför har de inget riktigt svar.

Den kognitiva psykologen Ed S. Tan nöjer sig inte med att bara konstatera att filmen är en kraftfull känsloteknologi. I boken Emotion and the structure of narrative film söker han svaret på frågan varför vi gråter av vad som händer en tecknad lejonpappa. Ödmjukt konstaterar Tan att frågan är komplicerad, men menar att två viktiga beståndsdelar i förståelsen är dels filmens illusionsskapande kraft och dels den entusiasm med vilken filmåskådaren hänger sig åt den. Filmen är en projektiv illusion, skriver han. En illusion som kommer inifrån.

”Snyftar-genren var ett sätt att skapa ett socialt sammanhang för män att gråta, som inte fanns. En läkares samvete från 1935 till exempel gjordes för att alla skulle kunna gråta”, säger Ursula S. Henningsson, neuropsykolog och Sveriges enda filmterapeut när jag frågar om filmens känslomässiga kraft. Ursula S. Henningsson betonar ljudets betydelse. ”Vi hör filmen innan vi ser den”, säger hon. ”Vet du vad som är det mest skrämmande ljudet?” frågar hon mig plötsligt. ”Det är andningsljud bakifrån, de triggar omedelbart igång kroppens alarmsystem. Det är en evolutionär funktion”, säger hon frankt. Det är inte blodet eller en lemlästad kropp som skrämmer oss mest, det behövs inte visas upp. Bilden av Jodie Foster i När lammen tystnar dyker upp på näthinnan. Hon är ensam i en källare, med en pistol framför kroppen rör hon sig framåt. Vi hör hennes andetag. Vi vet att det finns en mördare där. Plötsligt släcks ljuset. ”Filmåskådaren är en aktiv deltagare, inte passiv och det mest skrämmande finns i den osäkra förväntan”, säger Ursula S. Henningsson.

Till Stefan Wiens emotionella stillbilder är det inga problem att hålla distansen. De är ett faktum. Det finns ingen rörelse i dem att hänge sig åt. Kanske utgörs filmens känslomässiga kraft av kombinationen av den aktiva hängivelsen, den projektiva illusionen och den osäkra framåtrörelsen. Sen tar filmen slut, lamporna tänds och vi försöker bli oss själva igen.

”Den svarta rutan i slutet av filmen är ingen tillfällighet”, säger Ursula S. Henningsson. ”Medan eftertexterna rullar hinner känslorna lägga sig, tårarna torkas och vi kan göra oss redo att lämna biosalongen, och filmens värld.”

Annons