fbpx
Jacob Lundström, 8 mars 2012

Ledare: Historisk hajp

Kanske borde man bli orolig när filmen börjar gå i barndom. Eller hur ska man egentligen förhålla sig till det faktum att en stumfilmspastisch är det mest haussade på biograferna våren 2012?

Kanske borde man bli orolig när filmen börjar gå i barndom. Eller hur ska man egentligen förhålla sig till det faktum att en stumfilmspastisch är det mest haussade på biograferna våren 2012? Michel Hazanavicius stilsäkra rekonstruktion av Hollywoods begynnande guldålder lär emellertid knappast inspirera flera svartvita och ordlösa blockbusters. The artist är snarare ett ovanligt spektakulärt avsnitt i vår tids bokslut över filmmediet, som ackompanjeras av att Kodak konkursar och biografer massdigitaliseras.

The artist är inte ensam om att minnas ungdomsåren – i Hugo Cabret kombinerar Martin Scorsese nostalgin med den senaste 3d-teknologin i sin hyllning till den tidiga trickfilmspionjären Georges Méliès. (Läs Therése Anderssons och Anne Bachmanns texter om filmerna.)

Å andra sidan har dödens skugga följt filmen ända sedan bröderna Lumière famöst fastslog att den var en uppfinning utan framtid. Och tidens gång är ingen nyhet för en minnesteknologi som genom åren inte har kunnat undgå att registrera och behandla olika teknikskiften. Från övergången från stum- till talfilm som tematiseras i The artist, via televisionens kannibalisering av publikunderlaget på 50-talet, fram till videoapparaternas villaintrång och dagens digitala tidevarv.

Hur ska vi gå vidare den här gången? Förra året skrev Jan Holmberg den dämpade dödsrunan Slutet på filmen (som vi publicerade ett utdrag ur i nummer 11). Till det här numret bad vi honom titta på Jonas Selberg Augustséns uppföljare till Wim Wenders Chambre 666 från 1982, där den tyske filmaren diskuterar filmmediets tillstånd i videoåldern med några väl valda regissörskollegor.

Nu är det digitaliseringen som hotar och Rum 1112 är ett slags alternativ filmutredning som söker svar på hur filmarbetarna själva ställer sig inför  2000-talets vägval för filmen. Två av dem som sitter framför kameran och redogör för sina remissvar är Jan Troell och Amanda Oooms.

Vi håller kanske på att skriva ett post scriptum till filmhistorien, som Wenders vid ett senare tillfälle har uttryckt det. Hoppfullt nog är i alla fall vårt sorgearbete minst sagt kreativt.

PS. Från och med nu är jag chefredaktör för FLM. DS.

PPS. Min favorit från Hollywoods sena 20-tal är Soluppgång. DS.

Annons