Bloggar Jonas Holmberg Jonas Holmberg, 21 februari 2012

Den skrattande polisen

Det är få saker som är så irriterande som en bra film som tyngs av helt uppenbara brister som skulle vara väldigt lätta att komma till rätta med. Några snabba klipp med saxen, och Maïwenns Polis (★★★☆☆) skulle vara ett starkt, övertygande drama.

Det är få saker som är så irriterande som en bra film som tyngs av helt uppenbara brister som skulle vara väldigt lätta att komma till rätta med. Några snabba klipp med saxen, och Maïwenns Polis (★★★☆☆) skulle vara ett starkt, övertygande drama.

Det som borde tas bort: Kärlekshistorien mellan fotografen (spelad av Maïwenn själv) och en av poliserna. Speciellt scenen där polisen tar av henne glasögonen och släpper ut hennes tantfrisyr till sexigt svall. Egentligen – vilket också Helena Lindblad är inne på  – allt med fotografen över huvud taget. De flesta scener från polisernas hemmaliv. Och viktigast av allt, det häpnadsväckande usla slutet, som är svårt att se som något annat än sämsta sortens melodramatiskt effektsökeri.

Det är synd, för det är mycket i Polis som är riktigt bra. Exempelvis det som Emma Gray Munthe lyfter fram som filmens största problem: att poliserna inte beter sig fläckfritt trots att det är meningen att vi ska vara på deras sida. Möjligen lockar den ”komiska” scen (jag utgår från att det är den som Emma syftar på) där den samlade poliskåren hånskrattar åt en tonårstjej som sugit av en kille för en mobiltelefon, fler instämmande skratt i en fransk biosalong. Men scenen är så utdragen och överdriven, att den inte bara möjliggör, utan faktiskt kräver en motsatt läsning av åskådaren. Det är kanske tänkt att övergreppet ska vara lite roligt, men de dröjande bilderna på den förnedrade tjejens ansikte kan inte tillåta någon att tycka att det bara är just det.

Kort sagt: att våra hjältar poliserna beter sig dåligt, gör inte filmen dålig. Filmens styrka är vardagsskildringen, och inte minst just hur polisernas inbördes relationer och humör hela tiden avspeglar sig i hur de bemöter barnen som råkat ut för sexuella övergrepp. Ibland är de kloka och inkännande, ibland våldsamma och respektlösa. Givetvis är de sexister (vem trodde nåt annat om lagens väktare?). Inte ens i Île-de-France är en polis en ö.

Avslutningsvis, kan inte låta bli lite anekdotbaserad, regissörsbiografisk läsning. I listform.

1976: Maïwenn Le Besco föds (japp, hon är storasyster till regissörskollegan Isild Le Besco som gjort de inkännande barndomskildringarna 1/2 price och Charly).

1981: 5 år gammal spelar Maïwenn ett offer för sexuella övergrepp i Jean Beckers Den dödliga sommaren.

1989: 13 år gammal blir Maïwenn kär i den 17 år äldre Luc Besson.

1993: 16 år gammal gifter sig Maïwenn med Luc Besson och de får en dotter.

1994: Maïwenn gör en biroll som prostituerad i Luc Bessons Leon, en fin, ömsesidig kärlekshistoria mellan en 12-årig tjej och en vuxen man.

2011: Maïwenn gör en film om pedofilroteln i Paris.

Annons