fbpx
Bloggar Charlotte Wiberg Charlotte Wiberg, 12 januari 2012

Misärturism eller humanism?

På fredag har skådespelaren Paddy Considines regidebut Tyrannosaur svensk biopremiär. Det brittiska mottagandet av filmen har varit delat.

På fredag har skådespelaren Paddy Considines regidebut Tyrannosaur svensk biopremiär. Jag har tidigare skrivit om den här. Den är en våldsam historia om våldsamma män(niskor) som till stor del äger rum i en fattig och våldsam miljö. Det brittiska mottagandet av filmen har varit delat. ”Moralpornografi”, menade Brendan O’Neill, redaktör för nättidningen Spiked Online, i The Telegraph. För O’Neill erbjuder en film som Tyrannosaur en slags peepshow där det kittlande objektet är det elända, ensidigt skildrade tillståndet på det brittiska samhällets undersida i form av council estates, områden bestående av landets eftersatta allmännyttiga bostäder. Majoriteten filmkritiker har däremot varit mer eller mindre begeistrade.

I ett pro-et-contrasamtal i The Observer kallar stå-uppkomikern och kritikern Natalie Haynes filmen för misärturism och hävdar att den ”bara kommer att ses av en medelklasspublik som bjuds in till en tittur till bestialiska fattiga människors bestialiska liv”. Jason Solomon, Observers egen kritiker, ser däremot ett visserligen hårt men också humanistiskt och hoppfullt drama. Där Haynes enbart ser rollfigurer hon antingen hatar eller ömkar upplever Solomon dessa som skildrade med sympati och empati. Han påpekar också att den utspelar sig i två olika sociala miljöer. Filmen presenterar inte bara Joseph, mannen i fattigmiljön som har, för att uttrycka saken milt, problem med sina aggressiva impulser, utan också Hannah, den kristna kvinnan som lever i ett medelklassområde men inte heller har det så rosarött precis.

Påfallande är att de flesta brittiska kritiker tycks överens om att det finns en tendens till ”miserabilism” i den brittiska filmen och dess sätt att skildra mindre materiellt bemedlade. Och det tycks på flera håll finnas en väldig trötthet på mörkgrå utvägslöshet som i Lynne Ramsays Råttfångaren, Ken Loachs Sweet sixteen eller Gary Oldmans Nil by mouth – liksom på den vid det här laget närmast slentrianmässiga bild av ”the grim North” som kanske bättre än något annat exempel demonstreras av den i svensk tv nyligen visade Red riding-trilogin.

Ett återkommande ord i diskussionen om Tyrannosaur är ”chavs” – den brittiska motsvarigheten till det USA-härstammande begreppet ”white trash”. Någon som mer än andra demonstrerat hur det brittiska begreppet kommit att användas är Owen Jones, vars kraftfulla bok Chavs – the demonization of the working class, som kom ut förra året, säkerligen också höjt medvetandet om hur klass framställs i film och populärkultur. Men vad är då denne författares dom över Considines film? ”Wow. Helt fantastisk film men herregud, sällan har jag varit i så starkt behov av att ta en drink”, meddelade Jones på sitt twitterkonto.

Annons