fbpx
Intervju & reportage Sanna Samuelsson, 8 december 2011

Den nya filmskolan

Avalon (Axel Petersén, 2011)

När fler långfilmsregissörer har en konstutbildning på sitt cv väcks frågor kring filmhögskolornas roll och innehåll. Sanna Samuelsson har pratat med konstutbildade långfilmsdebutanten Axel Petersén och kameravana konstnären Ann-Sofi Sidén om konstfilm och filmkonst.

 

Teknisk utbildning och branschförankring eller konstnärlig frihet och möjlighet att utveckla sina egna projekt, vad är viktigast? På senare år har Stockholms dramatiska högskola (tidigare Dramatiska institutet) och Göteborgs filmhögskola ibland ställts emot varandra enligt denna dikotomi, men blivande filmare går inte bara att hitta på filmskolorna.

Fler och fler nyskapande filmskapare i Sverige har examinerats från konsthögskolor. Regissören Axel Petersén har gått på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. I långfilmsdebuten Avalon, som har premiär i februari nästa år, spelar Johannes Brost den något bedagade före detta klubbägaren Janne, som försöker starta om på nytt genom att öppna en nattklubb under tennisveckan i Båstad. På grund av ansvarslöshet och allmän livskris händer saker som får premiärglädjen att bli något grumlig.

Petersén är inte den förste regissören med bakgrund på Kungliga konsthögskolan. Måns Månsson (H:r Landshövding) och Johan Jonasson (Behandlingen) har också studerat där. Medan Fia-Stina Sandlund vars She’s staging it, den andra delen i hennes Fröken Julie-trilogi, har premiär i maj nästa år och Ester Martin Bergsmark som mottog en guldbagge för Maggie vaknar på balkongen har gått respektive går på konkurrenten Konstfack.

Det är tydligt att filmvärlden och konstvärlden knyter allt tajtare band. Men varför väljer man att gå på en konsthögskola när man ändå vet att det är film man vill hålla på med? Axel Petersén menar själv att det egentligen var en slump att han hamnade på en konsthögskola istället för till exempel Stockholms dramatiska högskola, eftersom han sökte ”allt som gick att söka”.

– Innan jag gick på Mejan [Kungliga konsthögskolan] gick jag på FAMU, filmhögskolan i Prag. Det var som ett tekniskt basår. Kom hit, gör tre filmer och åk hem. Där lärde jag mig alla de verktyg som man vanligtvis använder sig av. Sedan när jag kom hem var jag ganska desperat och insåg att; oj jag känner ingen som jobbar med film i Sverige. Jag trodde att jag skulle kunna komma hem och göra filmer direkt. Inga filmskolor antog mig men konsthögskolorna i både Malmö och Stockholm var intresserade. Det var som att de valde mig. Jag ville mest göra de här filmerna och hade inte tänkt på var de skulle hamna. Det visade sig att det för min del var det bästa som kunde ha hänt.

Är filmhögskolorna för styrda?
– Jag har inte superbra koll men det jag vet är att de har en mycket mer styrd kursplan än Mejan, om det över huvud taget finns en kursplan där. På Dramatiska institutet har det väl tidigare handlat mycket om att man ska utbilda regissörer som ska kunna göra lite allt möjligt. Bruksregissörer som ena dagen regisserar reklamfilm, andra dagen tv-drama och sedan skräck. Jag vet inte om jag har den förmågan att göra lite av varje. Jag antar att jag inte hade varit en särskilt bra filmskoleelev.

Men är det inte det skolor är till för? Att man ska lära sig tekniker och fält man inte tidigare behärskat?
– Du har helt rätt. Jag har förstås testat saker, men alltid på egna villkor och med utgångspunkt i mina intressen och inte någon annans. Mejan stod för kritiken, som ibland var bra och ibland dålig.

Är det en fördel med konsthögskolor att alla gör olika saker?
– Absolut. Man kan vara intresserad av samma tematik eller problem, fastän man uttrycker sig helt annorlunda. Det ger väldigt mycket.

Märks det i Avalon att du har gått på just en konsthögskola tror du?
– Det är svårt att svara på. Jag har svårt att se på mig själv utifrån på det sättet. Men Johannes Brost stönade ibland, och det kan ha haft att göra med att det blev för konstnärligt. Jag vet inte och har inte brytt mig om att fråga faktiskt.

Det finns många lösa trådar som inte plockas upp senare i filmen, vilket skapar en speciell stämning. Finns där en koppling till att du varit i ett konstsammanhang innan?
– Jag vet inte om det är det eller om det har med mitt sätt att se saker på. Lösa trådar som inte följs upp – så är väl livet i största allmänhet. Man får sällan någon upplösning eller förlösning på skeenden. Så är det bara på film… Men det ligger kanske i Avalons natur också. Det är en desperat stämning. Ingenting är glasklart.

Curtain callers (Ann-Sofi Sidén, 2011)

Curtain callers (Ann-Sofi Sidén, 2011)

Samtidigt som konstskolorna examinerar filmregissörer får konstnärer som Ann-Sofi Sidén och Annika Larsson produktionsstöd från Svenska filminstitutet. Larssons Blind är en konstfilm där blinda fotbollsspelare spelar mot varandra en mörk höstkväll. Sidéns Curtain callers är ett samarbete med kompositören Jonathan Bepler som spänner över flera fält och delvis kommer utmynna i en film som undersöker den moderna institutionsteatern som fiktionskapande byggnad.

Sidén har varit professor i fri konst med inriktning på skulptur, objekt och installation på Kungliga konsthögskolan sedan 2007. Hon är mest känd för konstfilmer som QM, I think I call her QM och Vid sidan av. När hon började som professor ville många studenter byta till hennes klass, berättar hon, eftersom det då saknas lärare med den inriktningen. Många av hennes studenter idag gör huvudsakligen film och rörlig bild.

– Anna Odell, Virlani Hallberg och Jennifer Rainsford gör det. Det är även flera som gått ut nu, som Johanna Lombard och Sonja Hedstrand, som håller på med film. Anledningen till att många elever kommer till konsthögskolorna kan vara att filmskolorna blivit så tekniska och industri-inriktade. De har tappat det associativa. Konstnärer är ofta med i sina egna filmer och identifierar sig med sina subjekt på ett sätt som en som tänker ”jag vill bli filmregissör” antagligen inte gör. Det är mer någon övre medelklassyngling eller -kvinna som tycker att det är ett snyggt yrke.

Men hur är det med den tekniska biten på Kungliga konsthögskolan?
– Det finns, men de flesta lär sig det de behöver kunna på egen hand, eftersom de har ett sådant behov av att berätta. Ibland efterlyser de teknikkurser och vi brukar ha en dramaturg som kommer. Sådana saker behövs för att de ska få lite struktur. Men det är inte där vi börjar. Studenterna som går hos oss har ett nystan som de nystar upp. De köper inte mönstret i garnaffären. Men ju längre de håller på desto mer traditionella blir de. Då vill de ha mer och mer av den där filmutbildningen…

Filmhögskolorna verkar mer yrkesinriktade än konsthögskolorna?
– Filmhögskolorna missar en massa folk. Många kommer inte in på Dramatiska institutet, eftersom de inte förmedlar det som den skolan vill ha. De talangerna ramlar mellan stolarna och så plockar vi i bästa fall upp dem. Men jag upplever att Dramatiska institutet har börjat närma sig det konstnärliga lite, för de har pratat med mig om att hålla en kurs med konstnärlig inriktning. De verkar ha en längtan efter det där. Det är bra om det rörs runt lite. Men nu håller allt ändå på att förändras i och med att konstutbildningarna har delats upp i en bachelor på tre år och en master på två. Då kan man kanske gå en bachelor på en konsthögskola och göra film där som man sedan kan söka till Dramatiska institutet med. Om det kan fungera så skulle det kunna vara fruktbart.

Annons