Bloggar Jonas Holmberg Jonas Holmberg, 19 november 2011

Khemiris tårar och twitterkritiken

Visserligen publicerades författaren Jonas Hassen Khemiris text 47 anledningar till att jag grät när jag såg Ruben Östlunds film Play på Dagens Nyheters högst gammelmediala kultursida i papper, men texten var formulerad som en lista tweets.

I den anglosaxiska världen har det under det senaste året förts en diskussion om Twitterkritikens för- och nackdelar, och i våras publicerade Zero Books kritikern Masha Tupitsyns Roland Barthes-inspirerade bok Laconia – 1 200 tweets on film. I Sverige har ämnet inte riktigt tagit fart. Visst, det finns några filmkritiker som Twittrar – Helena Lindblad, Emma Engström, Maria Domellöf-Wik och Hynek Pallas till exempel – men ur det sporadiska mikrobloggandet har det inte utkristalliserat sig någon riktig digital filmkritikerkutym.

Kanske blir det ändring på det nu. För visserligen publicerades författaren Jonas Hassen Khemiris text 47 anledningar till att jag grät när jag såg Ruben Östlunds film Play på Dagens Nyheters högst gammelmediala kultursida i papper, men eftersom texten dels var formulerad som en lista tweets – från det korta formatet i varje mening till det emotionella anslaget i ”jag grät när…” vilket är typiskt för i alla fall den svenska Twitterdebatten – och dels var en av gårdagens mest runtskickade texter på sagda sociala nätverkstjänst.

Det som förvånade mig var att många verkade läsa Khemiris text som en kritik av Play, som om det var filmen som var skyldig till att ”två tidningar beskriver filmens rånare som ‘färgade'” eller att ”lamporna lyste så starkt”, två av de 47 skälen till Khemiris tårar. Detta är ju uppenbart saker som ligger utanför filmen, och den inte kan lastas för. Jag läste snarare texten som tvekande positiv – ”Jag grät för att amatörskådespelarna var så grymma och manuset så välskrivet och fotot så autentiskt” – med den tungt vägande invändningen att Khemiri bedömer filmen som rasistisk.

Hynek Pallas argumenterar väl på Weird Science om varför han inte ser filmen som rasistisk, så jag nöjer mig med att ta upp ett par av Khemiris argument. Eftersom texten är så pass vag är det inte helt lätt att utläsa varför han egntligen menar att den är rasistisk, men i ett tydligt argument – när Khemiri skriver Jag grät för att kameran ständigt följde rånoffrens ansikten och reducerade de svarta gärningsmännen till ett vagt hot” – undrar jag vilken scen han egentligen syftar på. I de flesta scener rör sig ju kameran inte alls, och följer än mindre ett ansikte. I den enda scenen som jag minns där kameran verkligen har en tydlig mobil agens (den allra första) skiftar den uppmärksamheten mellan de svarta förövarna och de vita offren.

Gällande de andra 46 anledningarna är det lite svårt att veta ifall det är ett argument för rasismanklagelsen eller bara en känsla av hopplöshet som Khemiri mötte när han såg filmen. Är det till exempel ett problem att ”de fem unga rånarna i filmen var svarta” och att ”rånoffren var icke-svarta”?

Hade Dagens Nyheter publicerat texten på Twitter istället hade diskussionen kanske kunnat bli lite mer preciserad, istället för dessa svepande kommentarer där folk beskrev hur de i sin tur grät för att Khemiris text var så bra och pricksäker.

Uppdatering 24 november 2011:
Idag fortsätter skriverierna om Play via en kritisk Åsa Linderborg i Aftonbladet och Hynek Pallas i Dagens Nyheter. Malena Jansons essä om Ruben Östlunds film i FLM finns här.

Nytt nummer!