Bloggar Jacob Lundström Jacob Lundström, 9 november 2011

Kamikazekulturarbetare

Precis som i Johan Klings Puss är det den uttråkade och bortskämda kulturarbetaren som är driftkuckun i Katinkas kalas. Intressant nog med tanke på att människorna som ligger bakom filmerna själva är kulturarbetare. Varför detta behov av att driva med själv?

Idag startar Stockholms filmfestival. Vi kommer att lista tips och utfärda varningar under festivalen här. Två svenska filmer tävlar om bronshästen i år, Ruben Östlunds Play och Levan Akins Katinkas kalas. Jag har skrivit om den senare filmen i Aftonbladet idag, med utgångspunkt i Whit Stillmans 90-talstrilogi (och ställer den sedan också mot Joachim Triers förebildliga Oslo 31 augusti). Precis som Stillmans filmer gör Katinkas kalas anspråk på att fånga tidsandan efter historiens slut genom att göra studiebesök hos en grupp privilegierade unga vuxna.

Men Metropolitan, Barcelona och The last days of disco var sedesskildringar snarare än sociala satirer och det är svårt att inte tycka om de roliga rollfigurerna som befolkar dem. Men sedan Stillmans debut 1990 har den ironiska generationen blivit självironisk, vilket i Katinkas kalas får den för underhållningsvärdet trista konsekvensen att rollfigurerna inte längre får säga smartroliga utan bara dumfåniga saker.

”Ett gäng hipsters som tillhör ett slags kulturell överklass samlas för att fira sin vän Katinkas födelsedag. Det är kärt återseende och skön stämning på kalaset”, står det i filmbeskrivningen på distributören Folkets bios hemsida. Vi förväntas med andra ord tycka att människorna i filmen är ett gäng löjliga figurer.

Här återfinns bland annat en hjärtlös gallerist, en blaserad konstnär som ska släppa en singel på ett tyskt skivbolag och en misslyckad dokumentärfilmare som försökt göra film om en afrikansk invandrare vid namn Debbie.

Precis som i Johan Klings Puss är det den uttråkade och bortskämda kulturarbetaren som är driftkuckun i Katinkas kalas. Intressant nog med tanke på att människorna som ligger bakom filmerna själva är kulturarbetare. Varför detta behov av att driva med sig själv? Som om den främsta tjänst man kunde göra världen vore att inte ta sig själv på allvar. Resultatet av den bekväma självdistansen är en film som liksom meningen “jag är en ironiker” upphäver sig själv.

Nytt nummer!