Kritik & essä Aurora Tellenbach, 28 september 2011

Pappa brister i Mahamat-Saleh Harouns filmer

Regissören Mahamat-Saleh Haroun har i flera filmer skildrat komplicerade relationer mellan svikande fäder och oskyldiga söner. I En man som skriker konkurrerar de om samma jobb.

Poolskötaren Adam och hans son Abdel står i en bassäng med klarblått vatten. De tävlar om vem som kan hålla andan längst under ytan. Adam kallas Champion efter att ha vunnit ett afrikanskt mästerskap i simning på 1960-talet, men den här tävlingen förlorar han. Abdel hävdar att det är han som är den nye mästaren.

Liksom i Mahamat-Saleh Harouns tidigare filmer kretsar En man som skriker kring relationen mellan far och son, och fadersgestalten framställs alltid som frånvarande eller som en svikare. I Our father har han redan övergivit familjen vilket gör att sönerna ger sig ut på jakt efter honom. Bara i deras fantasi skymtar han till på bioduken. Faderns svek mot familjen och sönernas sökande leder så småningom till att den ena sonen dör medan den andra finner kärleken. Det kan ses som ett slags kompromiss, en gyllene medelväg som även öppnar sig i slutet av Dry season.

I Dry season kräver sonens blinde farfar att han ska ta hämnd på den man som orsakade faderns död. När han finner den skyldige visar det sig att även han är ett offer för det inbördeskrig som rasar i Tchad och sonen kan inte förmå sig själv att utföra dådet. Den barnlöse mannen fattar tycke för den faderslöse sonen och vill adoptera honom. Sonen tar med sig mannen till sin farfar som håller fast vid att han ska kräva sin hämnd. Istället för att skjuta mannen riktar han pistolen mot himlen och lurar på så sätt sin farfar att tro att banemannen nu är död fastän han istället har skonat dennes liv. Slutet i En man som skriker är av en mörkare karaktär och ingen kompromiss erbjuds som utväg för Adam.

Precis som i Dry season utspelar sig En man som skriker med inbördeskriget i Tchad som bakgrund. I en scen som skildrar det kärleksfulla förhållandet mellan Adam och hans fru Meriem sitter de i sitt hem och äter en röd och saftig vattenmelon. Scenen har en tydlig sexuell underton samtidigt som tv:n står på i bakgrunden och rapporterar om inbördeskriget. Filmen bristerväxlar mellan bilder av hur de allt mer intimt matar varandra och bilder på döda soldater. Längre fram i filmen blir kriget mer påtagligt genom soldaters närvaro. Till slut börjar människor fly – men inte Adam. Han jagas istället av dåligt samvete.

Youssouf Djaoro spelar huvudrollen i En man som skriker.

Youssouf Djaoro spelar huvudrollen i En man som skriker.

I båda filmerna lägger Haroun skulden på inbördeskriget men i En man som skriker är han samtidigt obarmhärtig mot Adam som tvingas till ett val som ingen förälder vill göra. Frågan är om kriget förstärker vissa egenskaper hos personer eller om Adam skulle ha gjort samma sak under andra omständigheter. I filmen förlorar Adam tidigt sin position som poolansvarig när lyxhotellet han arbetar på får nya ägare. Han lever för sitt arbete som nu istället går till sonen. Adam degraderas till grindvakt och med sin försämrade inkomst har han inte längre möjlighet att bidra ekonomiskt till kampen mot rebellerna som avancerar mot staden. De förändrade omständigheterna försätter honom i ett omöjligt dilemma.

Till en början skildrar de långa fasta tagningarna ett vardagsliv som har sin gilla gång. Efter hand fylls scenerna av tystnader som tycks hänga i det oändliga över personerna. I scenen där familjen äter kvällsmat, och där varken Adam eller Abdel har berättat för Meriem vad som har skett på hotellet, bryts tystnaden bara av hennes frågor och grannen som knackar på och ber om salt. Abdel hemlighåller dessutom att hans flickvän är gravid och att hans kommande ansvar som familjefar gör honom beroende av det nya jobbet. När Adam tvingas tänka över hur han ska kunna fullgöra sin plikt i kampen mot rebellerna smyger för ovanlighetens skull kameran upp nära intill hans ansikte, och det är då han fattar det ödesdigra beslutet, utan att diskutera med någon annan, att överlämna sin son till armén.

Adam skiljer sig från de andra fadersgestalterna i Harouns filmer. Han erkänner sitt misstag och försöker ställa saker till rätta.

När vidden av hans beslut går upp för honom försöker han desperat att få tillbaka Abdel men misslyckas. Till slut blir han tvungen att erkänna sitt svek, han berättar för Abdels flickvän vad han har gjort. Här skiljer sig Adam från de andra fadersgestalterna i Harouns filmer. Han erkänner sitt misstag och försöker ställa saker till rätta.

Eftersom fadersgestalterna i Harouns filmer antingen är frånvarande eller svaga blir sönerna offer för deras beslut och tvingas ta på sig en del av deras ansvar. Sönerna framstår som rena och oskyldiga medan fadersgestalterna smiter undan. I denna process mognar sönerna, men i En man som skriker gör även fadern det. En återkommande fråga i Harouns filmer är vilket ansvar vuxna har när de överger eller tvingar sina barn in i situationer där deras liv hotas av omvälvande förändringar, vare sig det handlar om att ansvara för andra, riskera fängelse eller offra sitt liv för sitt land.

Både i Our father och Dry season hittar sönerna kompromisslösningar medan Abdel i En man som skriker aldrig får den chansen. Trots Abdels öde finns en förhoppning om att sönerna inte ska följa i sina fäders fotspår utan istället hitta andra vägar. Adam förlorar sitt jobb för att han är för gammal, medan Abdel är ung, attraktiv och ska bilda familj. Generationer ställs mot varandra och i bristen på kommunikation uppstår oändliga tystnader som fylls med smärta. I Harouns filmer väljer fäderna den enkla utvägen. Det är upp till sönerna att förlåta dem.

Se En man som skriker här.

Annons