Ett bestialiskt mord i Le Mans på 30-talet fick franska intellektuella att slipa analysverktygen och Jean Genet att skriva Jungfruleken. Men varken de eller filmerna om fallet har förmått skildra det i all sin obscenitet.

Den 2 februari 1933 slog det franska systraparet Christine och Léa Papin ihjäl sin arbetsgivare Léonie Lancelin och dennes dotter Geneviève. När Léonies make några timmar senare anlände hem var huset tyst och igenbommat. Polisen bröt sig in och fann en makaber mordscen. De döda kvinnornas ögon hade slitits ut. Benen var uppsnittade som filéstycken redo att sättas in i ugnen. Hugg hade riktats mot genitalierna, och modern hade smörjts in med dotterns mensblod.

Christine och Léa Papin var tjänstefolk hos familjen Lancelin, och levde tillsammans i en vindskammare. Antagligen hade de en sexuell relation med varandra – på detta tyder inte minst Christines, den äldre systerns, uppförande efter tillfångatagandet. Hon skrek efter att få återförenas med sin syster, och när de fick träffas på prov blottade hon brösten och ropade ”Säg ja!”.

Brottet har genererat en stor mängd text, film, bild- och scenkonst. Det hyllades av surrealisterna som en radikal revolt mot den bestående ordningen, sågs från vänsterhåll som en reaktion på hemtjänares hopplösa villkor och analyserades av Jacques Lacan vars essä ”Motifs du Crime Paranoïaque” sägs utgöra ett viktigt trappsteg på väg mot teorin om spegelstadiet. Enligt Lacan banar ett barns igenkännande av sig själv i spegeln vägen för inträdet i den symboliska ordningen. Systrarna Papin kände, menade Lacan, igen sig i sina offers ögon men förkastade det de såg.

Det i Sverige mest kända verk som inspirerats av fallet är tveklöst Jean Genets pjäs Jungfruleken. Här har verklighetsunderlaget dock omarbetats friskt. Pjäsen visar ett triangeldrama, ett maktspel mellan Madame och de båda kammarjungfrurna Claire och Solange. Leken går ut på att de båda tjänarinnorna använder sig av Madames klädsel i ett sadomasochistiskt rollspel. De planerar mörda Madame men lyckas inte med detta – istället begår Claire självmord. Systrarnas självhat uttrycks när Claire säger till Solange att hon är som att få sin egen spegelbild kastad mot sig ”som en dålig lukt”. Lacan är inte långt borta.

Självmord och psyk iska genomklappningar bland hembiträden var vid tiden för morden inget ovanligt. Det är inte långsökt att leta efter motiv i systrarnas arbetssituation. Deras privatliv var kringskuret, de var nästan ständigt i tjänst. Det förekom inga samtal med arbetsgivaren men de var ständigt utsatta för kontroll och varje misstag kunde resultera i avdrag på lönen. Det var helt enkelt normala arbetsförhållanden för tjänstefolk. Som inneboende tjänarinnor var systrarna systematiskt övervakade av dömande blickar. Till slut rev de ut övervakarens ögon. Elva år efter morden skulle Sartre skriva om blickens betydelse i existentialismens standardverk Varat och intet. Den andres blick som ett hot, som naglar fast dig och bestämmer (över) dig – det är den konkreta situationen för den vars städande kontrolleras med hjälp av härskarinnans vita handskar.

Två ganska sentida spelfilmer om fallet, Nancy Mecklers Sister my sister (1995) och Jean-Pierre Denis Les blessures assassines (2000) gestaltar explicit en sexuell relation mellan systrarna, i båda fallen med ömhet och sensualism, utan sadomasochistiska inslag. Även i dessa verk finns motivet med de övervakande och dömande ögonen. ”Madame ser allt”, säger Léa i Sister my sister.

Den ödesdigra kvällen kommer mor och dotter hem till ett mörklagt hus, och överrumplar de båda systrarna som inte väntade hem dem förrän senare. När Christine går för att möta herrskapet barfota, med utslaget hår och endast iklädd sin morgonrock döms hon hårt. Hon kommer inte att kunna hitta någon annan anställning ”efter vad jag har sett här ikväll”, säger Madame i Sister my sister. ”Jag har varit blind för länge”, säger hon i Les blessures assassines. Christine ser till att ge henne blindheten tillbaka.

***

Oavsett om man ser på Papinfallet genom ett politiskt, ett psykoanalytiskt eller ett filosofiskt raster står det klart att just det extrema i fallet är vad som tycks göra det så angeläget att söka fånga in det i en allmängiltighet. Det avvikande kan användas för att muta in det ”normala”, om det så handlar om att söka peka ut gränserna för vad en människa kan tåla eller om att beskriva en ”normal”, till skillnad från en abnorm, utveckling.

Att detta också öppnar för missbruk och demonisering är klart. I sin bok Insane passions tar Christine E. Goffman upp Lacans tolkning av fallet Papin som ett emblematiskt exempel på hur bilden av den ”galna lesbianen” firat triumfer under 1900-talet, och hur kvinnlig homosexualitet har associerats med en primitiv psykologi präglad av narcissism och paranoia. Att motivet med symbiotiska eller sexuellt laddade relationer mellan kvinnor som föder identitetsupplösning och våld fortfarande är gångbart visas exempelvis av Darren Aronofskys Black swan.

Det är dock anmärkningsvärt att det inte gjorts någon film som fullt ut visar Papindådet i dess hela brutalitet trots att det likt Ed Geins transgressioner, som inspirerat allt från Psycho till Motorsågsmassakern, fullkomligen ropar efter att bli föremål för kaskader av gore på tvskärmar och vita dukar. Bara Nikos Papatakis Les abysses (1963), som bara löst bygger på fallet, förser systrarna med en våldsam vildhet. Hos Meckler och Denis skildras de med inkännande förståelse och sympati. Ironiskt nog ter sig systrarna Papins personliga genomklappning, med tanke på all intellektuell och kulturell verksamhet den genererat, närmast som en av 1900-talets viktigaste händelser i Frankrike. Men det obscena i brottet – de uppskurna benen, mensblodet, attackerna mot underliven – förblir dunkelt och osmältbart.