fbpx
Nummer 11 Jenny Damberg, 1 december 2010

Laholms Fellini

Utrustad med toaborstar, gorillakostymer och massor av tid gjorde Nore Norold långfilmer mellan 1986 och 2003. Han kallades “Laholms Fellini” och var en exceptionellt oberoende filmare. Av bransch, bidrag och klassisk dramaturgi. Jenny Damberg åker till västkusten.

Utrustad med toaborstar, gorillakostymer och massor av tid gjorde Nore Norold långfilmer mellan 1986 och 2003. Han kallades “Laholms Fellini” och var en exceptionellt oberoende filmare. Av bransch, bidrag och klassisk dramaturgi. Jenny Damberg åker till västkusten.

“Nore Norolds filmer? Nej, dem har vi inte. Det är ingen som frågar efter dem heller”, säger ägaren till Videobutiken i Laholm. Själv har han inte sett dem, det räcker bra med ”förstahandsinformation” från dem som har.

De senaste åren har den som har velat se något av Laholms Fellini – som han kallades – varit hänvisad till personliga kontakter för att komma över en av de få vhs-kopior som finns i omlopp.

Nore Norold dog 2004, 66 år gammal och med sex långfilmer bakom sig. Samtliga är helt egenfinansierade och eget inspelade i Laholm, en halländsk småstad som genom Nore Norolds lins framstår som ett slags Kronblom-liknande 40-talstillvaro där var man har en kökssoffa att sträcka ut på och en ”supflaska” redo i köksskåpet och där det inte heller är ovanligt att någon plötsligt stämmer upp i (samtliga verser av) Gamle Svarten.

Någonstans utmed vägen etablerades smeknamnet ”Laholms Fellini”. Ett epitet Nore Norold kommenterar i ett inslag för SVT:s kulturprogram Centrum med ett ”nja, jag vet inte, jag tycker att mina filmer är mer som Bergmans”. Glappet mellan ansats och resultat är helt i paritet med det i Ed Woods produktioner och den svenska actionthrillern Gangster.

Viss humor – främst i form av under-bältet-buskis – är avsiktlig. Annan ofrivillig. I skräckthrillern Kalla kårar stegar mördaren i en dramatisk scen ut i ett iskallt Kattegatt. Efter sig, på stranden, har han lämnat ett avskedsbrev. Textat på lappen står: ”Kan ni förlåta, jag finns i det våta.”

Manus skrev Nore Norold själv och postade till de medverkande allt eftersom inspelningarna fortskred. Skådespelare är han själv, vänner, hans advokat, byns polis, brandkår och i vissa fall också kunder från Nores butik Nya Möbelaffären. Dåvarande Tv4-hallåan Ebba Blitz gjorde vid ett tillfälle ett sommarreportage från Laholm. Hon skrevs genast in i kriminaldramat Bekännelsen (1998).

Utseendemässigt har Nore Norold träffande beskrivits som ”en lantlig Andy Warhol”. Inom filmarskrået ligger också Woody Allen nära. Kort, smal, grånad i glasögon och gärna i polo. Omgiven av yngre kvinnor i sina egna manus.

Filmerna igenom hänger otaliga gevär på väggarna, utan att någonsin avfyras. Mitt uppe i ett svartsjukedrama kan till exempel en tekopp börja levitera, helt okommenterat.

En scen där någon ska ta sig från sin lägenhet och ut på torget inbegriper dörrar som stängs, en promenad i trapphuset, två trappor, ytterdörr, det tar tre minuter bara att förflytta sig. Det är en prövning av gammaltestamentliga mått att inte snabbspola.

Nore Norolds tillgångar som filmare bestod av tid, tålamod och en videokamera. Klippte gjorde han mellan två videoapparater. Musik lade han på genom att spela in från en bandspelare via mikrofonen medan kameran rullade. Inspelningarna var förlagda till helger och pågick under långa perioder. Ibland växlar därför vädret, i vissa fall även årstid, inom samma scener.

Det är svårbegripligt, på många sätt. Men det starkaste intrycket är ändå det att han – den gropiga dramaturgin och skådespelarinsatserna till trots – har gjort det. Från början till slut. Flera gånger. Att se Nore Norolds filmer är att bevittna vilja.

Premiärerna var traditionsenligt förlagda till biografen Maxim. Det var en enda visning som gällde, bevakad av lokalpressen och oftast åtföljd av kaffe och kaka i foajén. Ska man tro Petter Karlsson och Ulf Lundkvists originalorgie Svenska hjältar (ett slags proto-100 höjdare) rörde det sig om folkfest. Den dåvarande videobutiksägaren – det här var i början av 00-talet – vittnar om att det brukade bli ”slagsmål i hyllorna” när en ny Norold-produktion kom ut på video.

Nore Norold föddes 1938 som enda barnet till ett möbelhandlarpar, där fadern var av en hängiven samlarnatur och modern diktade på rim på fritiden. Han växte upp vägg i vägg med Laholms biograf, Maxim. Han gjorde filmer redan som elva-tolvåring, den första ”riktiga” produktionen var den bygdedokumentära kortfilmen Laholm – den lilla staden med de många konstverken. 1984 träffar han lantbruksarbetaren Lars Nilsson på krogen. “Vi diskuterade film. Vi bestämde oss för att pröva att jobba tillsammans. Vi fick ihop det till slut”, berättar Nilsson.

Resultatet blev den korta buskishistorien Torpar-Kalle kommer till stan. Norold skrev manus, Nilsson spelar Torpar-Kalle. Det blev startpunkten för en lång gemensam gärning. Nilsson spelar huvudrollen i flertalet av Norolds filmer. Hans bror Stig Nilsson – låtskrivare med nummer som I hörnet av en dansbanas rund och För att kunna tycka om dig litegrann på repertoaren – medverkar ofta som musikant.

Efter Norolds bortgång är det Nilsson som äger rättigheterna till filmografin. I samarbete med Bokhandeln i Laholm ska den nu ges ut på dvd. Det är bokhandelns ägare, ett nyinflyttat par, som tycker det är självklart att filmerna – ett exempel på lokal kultur – ska finnas tillgängliga.

Lars Nilsson själv återvänder sällan till filmerna. Det var åratal sedan senast, säger han. Det är sällan någon kommenterar dem heller. Däremot är det många som känner igen honom från den reklamfilm för Telia som Acne gjorde med honom och Nore Norolds andra stjärna, Eva Zabrina Bokros, i huvudrollerna.

Lars Nilsson har inte gjort film sedan Norold gick bort. “Hur han var som regissör? Ja, han hade sina sidor, det hade han. Men han fick ihop det. Vi kunde reda ut det. Det var svårt med ljusförhållandena, det var svårt att filma ute. Det fick vi kämpa med, vind och sådant.”

Nore Norolds filmstudio låg på övervåningen till Nya Möbelaffären i centrala Laholm. Affären fick sitt namn när föräldrarna Norold öppnade den 1936, och fortsatte heta så även i hans regi. Med Norold den yngre som affärsinnehavare salufördes färre möbler och fler kuriosaprylar, leksaker och jultallrikar med motiv som han målat själv. Flera scener är också filmade i själva butiken.

Efter moderns bortgång levde Nore Norold de sista åren av sitt liv i sällskap med 30 katter och två hundar. Han testamenterade sina egna tillgångar, som var ansenliga, framför allt i form av fastigheter (men också orörda exemplar av de första svenska numren av Kalle Anka) till Djurens rätt. De detaljerade villkoren, bland annat att djuren inte fick avlivas och att ett museum skulle inrättas, gjorde dock att organisationen ansåg sig nödgad att tacka nej. Liksom Svenska diabetikerförbundet, som stod näst på tur.

***

Eva Zabrina Bokros hade ledande roller i Nore Norolds tre sista filmer. Hennes mor arbetade som servitris på hotellet Gröna Hästen på andra sidan torget och när Eva Zabrina Bokros åt lunch där nämndes någon gång hans filmer av andra i personalen. “De skrattade åt honom. ‘Amatörfilm’, kallade de det. Det ansågs lite töntigt. Det var folk från landet, och vad de sa. Men jag tänkte: Det låter inte så dumt ändå. Jag tror att när folk säger så där så är det för att de är avundsjuka för att de inte själva vågar. Man måste börja någonstans”, säger Eva Zabrina Bokros.

23 år gammal, med förevändningen att hon behövde en ny tv-bänk – en särskild modell som inte stod att finna någonstans annat än i fantasin – gick hon till Nya Möbelaffären. Det hade sagts henne att Nore Norold var lite knepig, men de två kom genast överens. I en katalog hittade han en ”en avlång grej som såg ut som en bänk” i mahogny. Till den beställde de mosaik i ljusgrönt, ljusblått och persikofärgat, som de själva fäste. Det blev perfekt. Bänken står fortfarande i Eva Zabrina Bokros vardagsrum i Halmstad. I butiken tittade de också på film. “Det var en lördag efter det att butiken stängt, vi drack saft och kaffe och tittade på ‘Anna-Lena. Jag tänkte att när jag har kommit så här långt får jag säkert vara med i nästa film. Klappat och klart.”

I Linda Flickebarn fick hon en roll som den hårt mobbade elvaåringen Lindas äldre syster. Rollfigurerna var alltid yngre än hon själv, en åldersskillnad som expanderade film för film. “I Svunnen kärlek, som vi började spela in år 2000, skulle jag vara 18 år. Då var jag egentligen 34 år. Mikael Rönnbäck, som spelar min pappa i filmen, var egentligen två år yngre än jag.” Inspelningen av Svunnen kärlek drog ut på tiden till följd av att Nore Norolds mor, som han levt hela sitt liv tillsammans med, dog. Sedan blev han själv sjuk. Filmen, som är baserad på ett verkligt kriminalfall, är en mörk och dyster historia. Premiären följdes av en riktig middag på Pizzeria Annabelle, som låg i samma hus som Nya Möbelaffären.

Bokros berättar att hon någon gång nämnde för Nore Norold att det var synd att filmerna inte nådde fler. “Vi spelade in i flera månader. Svunnen kärlek tog flera år. Sedan var det bara en premiärvisning. Jag sa till Nore: ‘Är det inte synd att det är så mycket jobb för så lite, bara en premiäreftermiddag, vore det inte kul om det stod om dem i många tidningar, och de visades på bio på riktigt?’. ‘Tycker du?’, sa han bara då. Han såg det inte så. Han hade mer tålamod, mer överseende än jag.”

Fotnot: Nore Norolds filmer ska inom kort göras tillgängliga på dvd av Bohandeln i Laholm. Fler bilder och ljudklipp finns på www.angelfire.com/oh3/nore

Annons