I dagens Sydsvenskan kommenterar jag min artikel (nu på nätet) om arbetslinjen i den svenska filmen under rubriken ”Bortklippta yrken”. Exempel på yrken som inte syns i filmen är undersköterska och vårdbiträde. Istället ser vi många poliser och journalister på vita duken. Den generella slutsatsen av arbetslivsstatistiken som vi gjorde till artikeln framkom är att filmen drar sig till det svenska klassamhällets extremer.
I det utbildningsbaserade, fyrgradiga system som SCB använder för att klass-klassificera den svenska befolkningen var såväl Klass 1 (Arbete som ej kräver utbildning) och Klass 4 (Arbete som kräver längre högskoleutbildning) klart överrepresenterade bland huvudrollsinnehavarna i svenska filmer. Utan att på något sätt idealisera den svenska filmens hantering av klassproblematiken – som framgick av vårt samtal om klass från förra numret är klassmedvetenheten ganska låg i svensk film – kan man slå fast att människor med klassiska arbetaryrken faktiskt finns i filmerna. Även om man inte får se dem jobba så mycket.
Efter att ha sett Svinalängorna skrev litteraturvetaren Magnus Nilsson häromdagen att ”det svårare att berätta om klass på film än i litteraturen” i Aftonbladet, vilket är en medieteoretisk utsaga som kräver precisering och problematisering. Och idag replikerar både Jacob och Johannes Björk på Nilssons text. Också Miranda Sigander reser frågetecken kring Nilssons empiriska underlag.
