”Svinalängorna” i Ystad byggdes med moderna kök och arbetarklassen hade inget att skylla på längre. I Pernilla Augusts regidebut möter den livsstilsruschande samtidskvinnan det förflutnas material.

Leena och hennes familj, i Pernilla August filmatisering av Susanna Alakoskis roman Svinalängorna, flyttar in i en ny lägenhet. Materialet lovar hållbarhet, lovar nytt. Vattenkranen i köket, den rostfria känslan, metallen, badkarets emalj, de lättstädade linoleumgolven och den lite finare parketten i vardagsrummet. När Leenas mamma långt senare ligger blodig, slagen av sin man, på parketten är det samma material, men en helt annan (fram)tid.

Folkhemsbygget handlade mycket om att få det materiellt bättre, en högre materiell standard. Resultatet blev en standardiserad materialitet. Samma parketter, samma diskbänkar, samma perstorpsplattor. Det skapade en sorts gemenskap, materiell gemenskap, som fanns parallell med alla andra gemenskaper som skapade det svenska moderna folket under framför allt efterkrigstiden fram till någonstans när Olof Palme dog 1986 och TV3 startade 1987.

De där materialen var en del i det som skulle rädda svenskarna från den nötta lantligheten, och föra dem in i den urbana samtiden. I Augusts Svinalängorna har ljudet och känslan av material blivit centrala. Inte minst för att den handlar om ett förfall i skenet av materialen. Materialen finns kvar, men runtomkring dem faller den lilla världen/hemmet samman.

De skyddar oss inte som vi hade hoppats.

Inte då, inte nu.

Svinalängorna handlar också om det delade Sverige som det moderna folkhemmet alltid varit. Då som nu.

Det finns många vägar in i den svenska moderniteten. En är Stockholmsutställningen 1930 och en annan bostadsutställning i Helsingborg 1955, H55. Stockholmsutställningen 1930 var debattlysten och delvis svårbegriplig för allmänheten och fick makthavarnas öra. Linjerna drogs upp för det framtida folkhemsbygget. Bostadsutställningen H55 i Helsingborg blev i sin tur den första stora mönstringen av framgångssagan folkhemmet. Ingen skulle behöva bråka längre, saltsjöbadsanda rådde i familj och land, alla samlade i det stryktåliga ”allrummet” som presenterades i ett av utställningens hus. ”Vi har accepterat och genomfört de krav som Stockholmsexpon 1930 uppställde”, sa statsminister Erlander, med en blinkning till funkismanifestet, i invigningstalet.

Om Stockholmsutställningen var Jaltakonferensen blev H55 Berlinmuren.

Men det var en mur som där och då började dela Sverige i ett innanför och ett utanför. Att tala om ”utanförskap” har blivit vår tids sätt att säga att det finns ett innanför och ett utanför, inte sällan rent geografiskt. I Svinalängorna står det klart att det där ”utanförskapet”, också som någonting som inte får plats i formen, inte är något nytt.

Den svenska moderna drömmen var drömmen om en gemensam form. Det var den som man hade ”accepterat och genomfört”. När H55 hade invigts skrev journalisten Eva von Zweibergk ”Den egna villan och radhuset är trots allt vad som mest engagerar människors fantasi. Den är ett sparmål, en önskedröm, hur många hyreskvarter som än byggs för det akuta behovet”.

Redan där drogs muren upp mellan ägande och hyrande, mellan enfamiljshus och hyreskasernerna, i hyreskvarteren dväljdes bara drömmar om att ge sig av på bostadskarriärens resa uppåt.

Leena och hennes familj bor i hus byggda för ”det akuta behovet”, bostadsområdet Fridhem i Ystad beskrivs i Sydsvenskan som ”Sju kommunala huslimpor, inpassade mellan stadskvarteren i väster och de gamla villorna i öster.” Byggda 1965. Miljonprogrammets första blygsamma del.

När Leena och hennes mamma går omkring nyinflyttade i lägenheten säger hon “Jag tror vi kan få det bra här”. Det finns ett löfte. Och i samma löfte den underförstådda: det finns inte längre någon ursäkt om det går åt helvete.

Vilket det gör.

Och skulden läggs på dem som var satta att infria löftet, barnen.

Men det finns en väsentlig skillnad mellan Alakoskis bok och Augusts film.

I Alakoskis bok har allt personerna gör en relation med det offentliga Sverige. Reglerna som skrivits för vad man inte får göra i hyreslägenheten, kompisens föräldrar som hyr och får hyran betald av bostadsbidraget, och nio kronor över. Det offentliga som räddning och förtryck. Arbetet som är ”skyddad verkstad”, det går inte att få sparken. Boken handlar väldigt mycket om att inte äga. Att hitta saker och hyra bostäder. Lägenheterna som är hyres, allt är hyres. Det finns knappt något ägande. Man hittar en hund, en soffa som man baxar upp på balkongen.

Dagens Nyheters Jonas Thente skrev i sin recension av boken hur ”Stat och Kommun [blir] räddningen för Leena. Och det sker med tvång. Det är en välskriven rak och originell skildring. För när läste vi senast en hyllning till kanslisterna på soc?” I filmen är berättelsen, tidstypiskt nog, mer privat, skalet av offentlighet tunnare. Det är den livsstilsruschande samtidskvinnans möte med sitt förflutna. Det är hennes resa och uppgörelse med mamman och historien.

Innan hon återvänder till sin välstädade blanka materialitet som skyddar henne i vår tid.