Gunder Andersson ser i princip alla svenska filmer, äter sin första pizza och blir funnen ideologiskt opålitlig. Så här var det svenska bioåret 1970.

1970 var ett omvälvande år för mig, inte bara för att jag åt mitt livs första pizza på Stockholms första pizzeria, nyöppnad i hörnan Regeringsgatan – Gustav Adolfs torg, och följaktligen döpt till Pizzeria Opera. Dessutom var jag nykär sedan att halvår. Berit var Sveriges vackraste universitet, hon släpade runt mig på teater, opera, balett, konstutställningar.

Och jag drog iväg med henne på bio. Tjugoen svenskproducerade långfilmer hade premiär 1970 och det svenska filmåret var hyfsat. Vi såg nästan allt.

Några barn hade vi inte, så det blev inte av att se vare sig Pippi Långstrump på de sju haven eller På rymmen med Pippi Långstrump. Bland de resterande sjutton filmerna fanns en genre som mer eller mindre dött ut sedan dess, åtminstone på bio: porrfilmen. Under 1970 hade fyra utpräglade porrfilmer biopremiär: Torgny Wickmans Kyrkoherden, efter en novell av Bengt Anderberg, och Mera ur kärlekens språk, vidare Bertil Malmqvists De många sängarna och Mac Ahlbergs Nana.

Det var filmer som vi med upphöjt cineastiskt förakt avvisade och aldrig kunde drömma om att se. Detsamma gällde för tre till, inte direkt porrfilmer men surfande på sexvågen och med kraschlandade ambitioner: Gunnar Höglunds Som hon bäddar får han ligga, Tor-Ivan Odulfs Stockholmssommar och Arne Mattssons Ann och Eve – de erotiska. Filmer som fick en suckande och elakt vitsande filmkritikerkår att undra om de inte borde byta yrke.

Surfade på sexvågen gjorde även Janne Halldoff i Rötmånad, skillnaden är att han faktiskt fick till något riktigt roligt. Filmen delade kritikerkåren mitt itu, Jurgen Schildt i Aftonbladet höjde den till skyarna, Jan Aghed i Sydsvenskan fann den upprörande smaklös. Vi garvade gott, lagda åt det absurda hållet som vi var.

***

En rad svenska filmer hade politisk udd. Vänsterperspektivet dominerade inom kulturlivet, vilket var helt okay för mig, jag var vänster som alla andra, en vildsint frilansande kulturskribent som skrev om allt och överallt för att få klara den så kallade brödfödan.

Samtidigt fanns det vänster och vänster. Hos en yttersta vänsterfraktion fanns ett didaktiskt inslag hämtat från Mao och Stalins gamle kulturminister Zjdanov, att konsten måste tjäna SAKEN. Det synsättet fanns inte bara inom vänstervänstern, det fanns även inom delar av socialdemokratin. Konsten som egenvärde, l’art pour l’art, var ett skällsord, en loska i varje rättänkande människas ansikte. Den tyngst vägande glosan i samtiden var “medveten.” Politiskt medveten alltså. All konst skulle vara politisk, den var ett vapen, och man skulle lämna biografen och känna sig beväpnad.

I den svenska filmvärlden var det ett liv och ett kiv. Filminstitutets chef Harry Schein stod för livet och filmvänstern med Filmcentrum för kivet. Eller om det var tvärtom. Det hade börjat något år innan, när Harry Schein och Jan Myrdal grälat om Rune Hassners film Myglaren och Filminstitutet inte ville vara med och finansiera Filmcentrums katalog, som Schein menade bestod av en massa “skitfilmer.”

Tonläget var högt. Schein anklagades för kommersiellt tänkande, kvinnofientlighet, fascistisk ledarstil, kultursnobbism, finkulturell arrogans, förakt för det arbetande folket och för att hysa hat mot dokumentärfilmen. Bland alla anklagelsepunkter var det en mycket konkret som saknades: att han drack whisky (Cutty Sark) på arbetstid och efter arbetsdagens slut salongsberusad körde bil hem till villan i Danderyd.

Filmhuset höll på att byggas och stod klart året därpå. Även kring det stod det strid. Försvarsmakten ville inte ha något fönster som vette mot mot deras högkvarter, så den gaveln förblev fönsterlös. I gengäld ritade arkitekten Peter Celsing, troligen på Scheins inrådan (karln hade faktiskt humor) dit ett ett jättelikt öga på gaveln som oavbrutet spanade på ÖB med underhuggare.

En av årets absolut bästa filmer, Lars Forsbergs Jänken, var en film som tematiskt låg väl i tiden. Det var ett underklassdrama om en språklös ung kvinna, Inger, som blivit på smällen med en amerikan som sedan schappat. I stället börjar hon dra med Maskot, en slapp och arrogant typ som ibland jobbar på en bilverkstad men också ägnar sig åt småstölder. Den bubblan spricker, och eftersom han gömt tjuvgodset i Ingers lägenhet hamnar också hon inför skranket men har inget att säga. Hon blir även av med sitt barn, den lille “jänken”.

Anita Ekström och Lars Green var helt enkelt lysande i sina roller, det var en film som med sin skitiga realism utan propagandistiska övertoner blottlade existerande klassklyftor i det svenska välfärdsbygget.

Vilgot Sjöman gjorde sig aldrig känd som någon lustigkurre precis, men 1970 kom han faktiskt med en rätt skojig film, komedin Lyckliga skitar. Den handlar om lastbilschaffisen Charlie (Bernt Lundquist), som på fritiden lever livets glada dagar med polarna. Han möter Pia (Solveig Ternström), en ung dam på smällen i sjunde månaden och som (lite märkligt) saknar bostad. Hon ska tillfälligt få bo några nätter på Charlies gamla skuta men blir kvar. Politiken finns med även här, Charlie lovar en kompis att ställa upp med firmans lastbil i en demonstration för Kuba. Det blir bråk, han får kicken. Under hans bortovaro har Pia försvunnit till BB, och där går Charlies dröm om ett liv ihop i kras. Vid förlossningssängen står barnets far, en surmulen tjänsteman från Patentverket.

Lyckliga skitar var en film som gjorde en glad, den var charmfull och med en hel del vältajmad situationskomik. Slutscenen, där Charlie står utanför Olof Palmes dörr och den röda lampan lyser upptaget kan förstås tolkas satiriskt: arbetarpartiet har inte tid med de vanliga knegarna.

Tyngre, både till form och innehåll, var Johan Bergenstråhles Baltutlämningen, byggd på P O Enquists roman Legionärerna från 1968. Den handlar om den omdebatterade utvisningen till Sovjet 1946 av 146 balter som i maj 1945 flytt över Östersjön till Gotland. De flesta var då iförda tyska uniformer. Inför hotet om utvisning begick några självmord.

Det är en på många vis skakande film som blandar färg och svartvitt och med insprängda intervjuer för att förhöja känslan av realism och saklig verklighetsåtergivning. Den moraliska knuten, om det var rätt eller fel att verkställa utvisningen, löses dock aldrig upp, lika lite som i boken. Senare forskning visade att Sovjet de facto aldrig uttalat krävt någon utvisning, vilket gör att den svenska regeringens beslut doftar inställsamhet gentemot en av krigets segrarmakter.

Det var hur som helst en både bra och angelägen film. Uppenbarligen väl angelägen och bortom publikens intressesfär, när vi såg den gapade salongen trekvartstom och den sågs bara av 26 000 personer och gjorde brakförlust.

Man kan faktiskt se en koppling mellan Baltutlämningen och Jonas Cornells satir Grisjakten, efter P C Jersilds roman som även den kom 1968 – båda handlar om politiska beslut som får ödesdigra konsekvenser.

Huvudperson är byråchefen Siljeberg som fått regeringens uppdrag att utrota alla grisar på Gotland. Det är alltså en satir om en byråkrat som intresselöst gör vad han blir tillsagd, utan att lägga några moraliska eller andra aspekter på saken.

Jag kan förstå tanken bakom filmens konstnärliga form, med en torr saklighet utan överslag i någon riktning. Cornell eftersträvade en realism i galenskapen. Satiren skulle uppstå ur den vardagliga tråkigheten. Exakt så här går det till när vansinniga politiska beslut ska verkställas, av snälla och omtänksamma människor som ser ämbetsutövningen som ren plikt, inget mer.

Men satir på film är svårt. Vi tyckte att just denna saklighet tog död på filmen, den blev tråkig. Jag kom på mig med att sitta och längta efter en Howard Hawks eller Ernst Lubitsch som kunde ha skruvat till manuset åtskilliga snäpp istället för den temperamentslöse Cornell. Vilket säkert är orättvist mot Cornell. Men för oss, Berit och mig, kändes det som att filmen aldrig lyfte. Och detta trots att en mustaschbefriad Hans Alfredson gjorde en remarkabel rollprestation som den samvetsgranne (fast samvetslöse) byråkraten Siljeberg.

Och nu över till något helt annat.

Hur kär man än är så kan ju passionen slå till på annat håll. Så skedde. Hon hette Sara. Jag drunknade i hennes bruna ögon på någon vinbeskänkt fest, hon var ännu mer trotskist är jag (det fanns ju hur många vänsterschatteringar som helst) och så var det dags för ett uppslitande dubbelliv ett tag.

Hon tjatade med mig på Margareta Vinterhedens och Alf Israelssons dokumentär Gruvstrejken 69/70. (Det skulle komma en gruvfilm till året därpå, Lena Ewerts och Lasse Svanbergs Kamrater, motståndaren är välorganiserad, båda med smygpremiär i Malmberget). Jag gjorde motstånd, sanningen att säga var jag utled på gruvstrejken som också blivit en pjäs på Narrenteatern, jag kunde se dess politiska betydelse, att något var på väg att rämna i folkhemsbygget, men sen var det bra med det. Fast Sara ville absolut se den, kanske för att gruvmiljön måste vara särdeles exotisk med tanke på hennes egen sociala bakgrund. Nåväl, vad gör man inte för kärleken.

Jag fann filmen ojämn och bitvis rätt tråkig, och med vissa revolutionsromantiska övertoner som lämnade realiteterna bakom sig. Samtidigt berördes jag av gruvjobbarnas uttrycksfulla ansikten och deras vrede och inte minst deras förmåga att i drastiska vändningar berätta hur man upplevde sin maktlöshet inför “envojjen” Arne S. Lundberg och olika fackpampar. Det märktes tydligt att paret Vinterheden/Israelsson arbetat med mycket begränsade resurser, vilket ursäktade filmens ryckighet.

Sara blev arg på mina invändningar, det var vårt första om än inte uppslitande bråk. Men efter några veckor var jag karakteriserad som “ideologiskt opålitlig.” Slut med dubbellivet.

Ministern, efter en roman av John Einar Åberg (som även skrev Änglar, finns dom en gång i världen), i regi av Jarl Kulle var en sån där mysig sitcom-komedi, vars behjärtansvärda budskap är avsett att gå rätt till hjärtat. Inte till mitt.

Filmen handlar om en minister (Kulle själv) och hans fru (Margareta Krook) som har så mycket för sig att de inte har tid med sin sexårige son Mats-Peter. Brevbäraren Schering träder in i handlingen och blir en reservfarsa, varpå Mats-Peter vill skiljas från sina föräldrar och uppgå i familjen Schering i stället. Det blir en alarmklocka för det egotrippade ministerparet.

Filmens budskap är övertydligt: föräldrar, ägna mer tid åt barnen! Behjärtansvärt, som sagt, men den här Kullefilmen känns smetig och sentimental och överpedagogisk

Samma höst gjorde Pelle Berglund långfilmsdebut med Den magiska cirkeln, en film inspirerad av Salaligans framfart på 30-talet. Den handlar om herrekiperingsbiträdet Ingvar Andersson (Olof Willgren) som kommer i kontakt med en dansk hypnotisör, ledare för föreningen Den magiska cirkeln. Från en lokal chef i Stockholm får han senare ett brev som kräver honom på 20 000, annars ska han straffas. Han begär hjälp av polarna Anders och Göte som han tidigare övat hypnos på. Den kriminella banan börjar, med mord, rån och mordbrand.

Jag har aldrig begripit mig på Den magiska cirkeln. Jag gjorde det inte när den kom, och jag gjorde det inte när jag såg om den i fjol. Ambitionen var att gestalta uppkomsten av ett fascistiskt tänkande, dock inte knutet till något speciellt parti, bara med övermänniskoideal i största allmänhet, att med hypnotisk kraft och karisma styra omgivningen i önskad riktning.

Fast med hypnosen blir det inte mycket bevänt, och Ingvar Andersson försvinner faktiskt i stort sett ur handlingen. Kvar blir hans kumpaner, som mest framstår som icke-empatiska, psykiskt störda figurer utan skrupler, för vilka allt egentligen handlar om att finansiera en verkstad. Att försöka knyta dem till något i den så kallade tidsandan funkar bara inte. Jag upplevde det när filmen kom – och när jag såg om den – som att filmen är ett katastrofalt misslyckande, intellektuellt sett. Ambition och utfall hänger inte ihop, man begriper helt enkelt inte vad Berglund vill ha sagt – utom att det verkar fatalt för psyket att växa upp hos en klädhandlare i Sala.

***

Så spar jag då det bästa till sist, Roy Anderssons En kärlekshistoria. Det är en på en gång rolig och lite vemodig och sorglig berättelse, där skrattet fastnar i halsen. En film om ensamhet och borttappade politiska visioner. De vuxna är fångna i sin statusjakt, men har samtidigt hamnat i en missnöjets vinter. Men mitt i denna vuxenvärld, med dess drömmar som på ett plan förverkligats men ändå inte blev vad man hoppats (typ “inte den gröna färgen”, ur Strindbergs Ett drömspel) finns de två ungdomarna med sin trevande, hudlösa kärlek. De får stå för hoppet inför framtiden.

Så mycket har skrivits om En kärlekshistoria att mer egentligen inte behöver sägas om denna bitvis mörka komedi med imponerande underfundiga bildlösningar.

Det märkliga med filmåret 1970, utifrån nutids perspektiv, är att det inte gjordes en enda deckare eller thriller, med undantag för thrillerparodin Champagne Rose är död i regi av Calvin Floyd. Nu är den nämnd, nu kan den glömmas. Torgny Wickmans Skräcken har 1000 ögon hade landsortspremiär 1970 men gick inte upp i Stockholm förrän 1973.

Nu säger vän av ordning: man det där var bara 20 filmer. Jo, det fattas en, Bill Brodies Terry Whitmore, for example – en halvannan timme lång intervju med en amerikansk Vietnam-desertör. Det om något var ett ämne i tiden.