fbpx
Kritik & essä Nummer 11 Ingrid Ryberg, 1 december 2010

Betty Draper goes Betty Dodson

Mad men skildrar sexismen innan kvinnorörelsen. Men i hemteknologisk onani bland tvättmaskiner och tv-apparater planteras feministiska frön, skriver Ingrid Ryberg.

 

I en scen i säsong fyra av Mad men vill Peggy Olsons pojkvän ligga. Det vill inte Peggy. Han hänvisar till en artikel han läst om det naturliga och skambefriade sexuallivet i Sverige. ”I samma ögonblick som de känner sig attraherade så älskar de med varandra”, försöker han. Men förgäves. Nu har vi ju sett Peggy tillsammans med andra män, så i det här fallet är det troligtvis den där detaljen om attraktion som fallerar – och inte så mycket den utomäktenskapliga skulden som pojkvännen tror sig behöva befria Peggy från.

Samtidigt känner Peggy alltför väl till priset för den fria sexualiteten vid den här tiden. I första säsongen följer vi hennes hemlighållna graviditet med kollegan Peter och bortadopterande av barnet till systern i Brooklyn. Peggy själv stannar på Manhattan och lyckas som barnlös och ogift arbeta sig uppåt i reklamfirman Sterling-Coopers patriarkala domäner. I andra säsongen gör hon den rituella övergången från sekreterare till copywriter.

Mad men handlar om reklamens feminiserade offentlighet i 60-talets New York. En arena där nya identiteter möjliggörs medan andra består och återuppstår i ny skepnad. Det handlar om det moderna subjektet på drift i storstadsdjungeln, uppluckrade familjenormer och en omvärld i förändring, om en oviss framtid och en hotfull samtid. Om män som överkompenserar för att de inte längre är eller vill vara riktiga män (i Korea eller Vietnam) och om kvinnor som trots den nya rörelsefrihet som stads- och yrkeslivet innebär ständigt påminns om vems arena de har gett sig in på.

Det är en tid i förändring. Men också fortfarande tiden precis före. Det är före p-pillret och den sexuella revolutionen, som Peggys pojkvän förebådar med en blinkning åt vad som sedan kom att kallas den svenska synden. Och det är en plats – kontoret på Madison Avenue – där medborgarrättsrörelsen och ungdomsrörelsen bara gör sig påminda i marginalen. Mad men skapar ett spänningsfält mellan den konserverande reklamvärlden och de sociala omvälvningar som snart ska äga rum. Ett spänningsfält där Peggy, sin oförställda individualism till trots, blir kontaktyta för samtidens förskjutningar, men som också uppstår när Mick Jagger skriker I can’t get no satisfaction över den frånskilda Don Drapers självdestruktiva tillvaro i glappet mellan olika (mans)roller.

Framförallt – som vi smärtsamt påminns om i avsnitt efter avsnitt – så är detta tiden före kvinnorörelsen. Om man lägger frågan om huruvida serien kritiskt och subtilt gestaltar ett kvinnoförtyck eller gubbslemsfantiserar om det samma åt sidan så är en sak hur som helst säker: I Mad men tar kvinnorna inte bara obegränsade mängder skit. De isoleras också i sina respektive liv och erfarenheter – inte bara som Betty Draper i hemmet, utan också på kontoret. Som när Peggy får kalla handen av sekreteraren Joan i sitt försök att knyta ett systerligt band efter att ha avskedat medarbetaren som trakasserat Joan sexuellt. ”Det enda du bevisat är att jag är en betydelselös sekreterare och du själv en humorbefriad bitch”, säger Joan och kliver ur hissen för att gå hem till sitt.

I en symbolisk avslutningsbild i samma säsong delar kontorets kvinnor, Joan, Peggy och Faye, återigen samma hiss. Var och en i sin egen bubbla och egna individualistiska kamp för överlevnad i manssamhället. Ödesmättat stängs dörrarna om ett obefintligt systerskap och tre kvinnor djupt inbäddade i en historisk och kulturell kontext där de ännu inte förmår mobilisera sig som social rörelse. Men här och där glimtar små frön till emancipation och antydningar till motstånd. Som får oss att tänka: nu, den här gången kommer Peggy sätta ner foten, ge Don en smocka, dra iväg med sin lesbiska väninna och starta eget. Gång på gång väljer Peggy dock Don, sväljer ytterligare några centiliter skit och låter andra möjligheter passera förbi.

Men bland dessa små frön till emancipation finns det ett återkommande och trösterikt tema. Någonting subversivt vars sprängkraft inte kan avvärjas och som planteras redan i första säsongen när den sexuellt frustrerade och bedragna hemmafrun Betty trycker sig mot tvättmaskinens vibrationer samtidigt som hon fantiserar om försäljningsmannen som hon nyss avvisat vid dörren.

I all sin pastelliga tupperware-estetik och softa bossamusik lyfter scenen fram en särskild koppling mellan hushållssysslor, hemteknologi, och sexualitet. Hemmet och vardagssysslorna – inte den sjudande metropolen – blir scenen för Bettys sexuella utforskande och dröm om det knapplösa knullet, ett decennium innan Erica Jong uppfann begreppet och onanin hamnade högst på dagordningen för den kvinnliga frigörelsen.

Temat understryks ytterligare när Peggy i samma avsnitt får med sig ett vibrerande ”bantningsbälte” hem för att testa vad det är för produkt och känsla som ska marknadsföras. Avsnittet visar hur kvinnors sexuella njutning – om än i omskriven form – börjar få legitimitet, även djupt inne i kärnfamiljsfängelset.

I andra vågens feminism blev den kollektiva kunskapen om kvinnors kroppar och sexualitet nyckeln till autonomi och frigörelse. Att onanera och fantisera sexuellt var att ta tillbaka makten över den egna kroppen och njutningen och bevisa att den vare sig var till för eller behövde en man. I en tv-serie där kvinnorna i allt de i övrigt företar sig är beroende av och underställda männen, inger detta hopp.

När Bettys och Dons dotter Sally i säsong fyra ertappas med att ”ta på sig själv” framför tv:n i kompisens vardagsrum ställs tematiken på sin spets. Här återkommer hemteknologin, men också mer specifikt – och framåtblickande – televisionen som en potentiell källa till njutning. Att det är två män på tv som blir föremål för Sallys begär är förstås underbart ironiskt eftersom hon vuxit upp framför tv:n medan Betty kedjerökt i väntan på att Don ska komma hem. Men det är också Sallys skamlösa ”offentliga” beteende som upprör Betty mest.

Mad men är inte där ännu. Men vi vet att snart, snart kommer Sally dra till Woodstock, blomma ut som hippie och gå med i en av sexualupplysningsgurun Betty Dodsons medvetandehöjande onanigrupper.

Annons