Read more »" />Read more »" />Maskinen för att tänka tiden – FLM
Bloggar Jonas Holmberg Jonas Holmberg, 9 juni 2010

Maskinen för att tänka tiden

Malte Persson har uppdaterat sitt inlägg i bildstriden om Mad men, med anledning av en text på Weird science, och slår bland annat fast att ”Romaner kan exempelvis, tack vare språkets olika tempus och modus, behandla och kontrastera många parallella tidsnivåer, även framtida och hypotetiska scenarier, i ett och samma stycke eller en och samma... Read more »

Malte Persson har uppdaterat sitt inlägg i bildstriden om Mad men, med anledning av en text på Weird science, och slår bland annat fast att ”Romaner kan exempelvis, tack vare språkets olika tempus och modus, behandla och kontrastera många parallella tidsnivåer, även framtida och hypotetiska scenarier, i ett och samma stycke eller en och samma mening.”

Inte för att envisas med att slå Persson i huvudet med gamla filmfarbröder – eh, Eisenstein var det visst senast – men Jean Epstein skulle inte hålla med honom. Redan i den allra mest basala filmbilden finns två parallella tidsnivåer: ögonblicket för inspelningen och ögonblicket för uppspelningen. Och att filmen, mer än någon annan konstform, lämpar sig för att elegant och komplext hantera olika temporaliteter och eventualiteter, torde vara uppenbart för alla och envar som studerat film av Sokurov, Wong eller, ja, Epstein.

Men det allra mest skolboksklassiska exemplet är Alain Resnais, som i herrgårdsdramat I fjol i Marienbad virtuost rör sig kring de flesta aspekter av hur tid representeras. Det är ofta svårt att säga vad som är återblick och nutid, tidsplanen går in i varandra – inte sällan i samma tagning. Ett konkret exempel är när kameran följer en kvinna som först ser ut över kvällen genom ett fönster, men sedan rör sig åt vänster tills hon kommer till nästa fönster – där solen skiner in. Filmen är full av paradoxer och frågetecken om vad som egentligen är ”i fjol”, vad som hände då och vad som händer ”nu”. Kanske är det det mänskliga minnets förvirrat tidsorienterande funktioner som gestaltas i I fjol i Marienbad, vet inte riktigt. Men hur som helst är det en tydligt att den behandlar och kontrasterar många parallella tidsnivåer, även framtida och hypotetiska scenarier, i en och samma scen eller en och samma tagning.

Den ojämförbara omedelbarheten i dylika filmiska uppvisningar möjliggörs av att filmens själva råmaterial är tid. Filmremsan (eller videobandet dårå) är tidens lagringsmedium. Där fotografiet var uppfinningen som kunde föreviga den fysiska verkligheten, är filmen uppfinningen som gav människan möjligheten att konservera tiden. Konservera den – och manipulera den. Göra konst av den.

Jean Epstein kallade filmkameran ”maskinen för att tänka tiden” eftersom den låter oss uppleva tidens relativa karaktär, filmen kan stoppa tiden, backa den, hacka upp den, skynda på och sakta ner den. I den lysande essän En maskins intelligens skriver han bland annat att ”Tiden, förstådd som en skala av variabler, som den fjärde i koordinatsystemet som vi använder för att skapa vår avbild av universum, hade endast blivit en medvetandets bild för en begränsad publik av vetenskapsmän om inte kinematografen hade visualiserat och förstärkt den genom att experimentera med omfattande variationer av det temporala perspektivet, vika dittills varit okända.”

Det låter kanske lite torrt och tråkigt, men som det kan vara vackert.

Avslutningsvis: Även om det är väldigt roligt, blir sådana här medieontologiska övningar lätt lite löjliga i ljuset av såväl samtidens praktiska rörelse mot gränsöverskridande och intermediala praktiker, och vad exempelvis (se upp: ny farbror!) Friedrich Kittler ser som mediernas förvandling från skilda entiteter till gränssnittseffekter i supermediet datorn.

Uppdatering:
Läs också Hynek Pallas genomarbetade kritik av litteraturkritiker som fuskar som film- och tv-kritiker på Weird Science.

Annons