fbpx

Don Draper vs Don Quijote

FLM presenterar stolt och ihärdigt: Korståget mot litteraturkonspirationens medieteoretiska missuppfattningar, del 23.

Den här gången gäller det två utmärkta litteraturkritiker: Igår gick Malte Persson nämligen i klinch med Jonas Thentes förvisso lite yrvakna ”boxen är den nya romanen”-text. Persson skriver att skönlitteraturen är intelligentare än den rörliga bilden – på grund av att ”romaner inte behöver visa upp en hostande person hundra gånger för att få fram en poäng. De kan förmedla samma slags information i en enda mening: ’Varje morgon sedan så och så många år tillbaka…'”

Men som jag påpekade här så är det uppenbart att den rörliga bilden totalt äger litteraturen rent informationsmässigt. Det är omöjligt att lära sig ett avsnitt av Mad men utantill, eftersom bara några sekunder rörlig bild innehåller lika mycket information som en hel roman. Denna muskliga överlägsenhet i datahanteringskapacitet säger såklart ingenting om huruvida den knappt 60 år gamla tv-serien är lika ”intelligent” eller har nått samma konstnärliga mognad som den 400 år gamla romanen. Men när det gäller just att presentera mycket information snabbt, där ligger romanen i lä.

Exempelvis, hur många sidor skulle det inte behövas för att beskriva de skiftande rökformationerna vid bara en enda av Don Drapers många puffar?

Uppdatering:
Malte Persson förtydligar vad han menade med de många hostattackerna i sin blogg – att det inte handlar om att förmedla mycket information i en enda mening, utan om att litteraturen (till skillnad från filmen, förstår jag det som) kan utföra både en analys och syntes av information utan att överlåta grundarbetet på mottagaren. Eisenstein skulle inte hålla med honom. Persson skriver också roligt: ”att säga att tv-serien är den nya romanen är lite som att säga att bataljmålningen är den nya hjältedikten”.

5 kommentarer

  1. Texten, språket och bilden har såklart olika förtjänster, och det blir ju lite löjligt att säga att något i sig skulle vara ”bättre” än något annat.

    Filmen förfogar över valet att använda text, som ett av många element – i stort sett alla filmer gör det flitigt. Likaledes använder i stort sätt alla filmer talade ord. Så svaret är väl: antingen skriva det på skärmen/duken, eller låta en karaktär eller en berättarröst säga det.

    Men såklart inte det här var den allra mest intressanta av intermediala skärningspunkter. Blev bara lite irriterad på en uppenbar felaktighet.

    För en lysande diskussion om filmens relation till litteraturen (och samtidslitteraturens ”filmiska” och ”bildmässiga” kvaliteter) rekommenderas varmt Maaret Koskinens text i FLM #3 som handlar om det här.

  2. Det är en lättvunnen komisk poäng att kvantifiera kvaliteter, du hamnar genast i ett slags konstens Zenons paradoxer. Men visst: om vi först reducerar litteratur och film till jämställbara informationsdata kan vi börja jämföra sedan. Hur skulle en film för övrigt ställa frågan om rökpuffarna utan att använda text? Och vad skulle en roman vara utan ”bilder”?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.