Rolf Lassgård är först. Därefter besätter Catrin Wideryd ytterligare trettioåtta roller. När Jakob Hultcrantz Hansson far till Stockholm återstår bara en.

Det börjar som en familjevecka i Åre. Men så ringer produktionsbolaget. Ett nattåg senare befinner han sig i ett vitt konferensrum med utsikt över en bangård. Framför honom finns en kamera, en rollbesättare och en regissör. Tystnad, tagning:

– Jag måste gå upp och prata med honom.

Inom några minuter och ett fåtal repliker avgörs om Jakob Hultcrantz Hansson tilldelas rollen eller ej. Oavsett utfall är han utvald. En ringa tröst vid ett nederlag, men inte desto mindre sant.

Hemsidor för hoppfulla skådespelare, som Statist, Filmcafé och Stagepool, samlar över hundratusen medlemmar. Här utdelas tips om hur rollbesättare tänker eller hur man förbereder sig för en casting, och här samlas branschens jobbannonser.

Beskrivningarna är ofta knapphändiga ”En glad tjej till en musikvideo”, ”manlig isvaksbadare”, ”kille med sympatiskt utseende” och ”Lars Ohly-lookalike”, efterlyses i rubrikerna. Många reklamfilmer och så en och annan dramaproduktion. För medlemmarna räcker det med ett klick för att skicka in sitt cv och vara med i urvalsprocessen.

I de flesta hollywoodska framgångssagor träder stjärnan fram från ingenstans, agerar med ofattbar skicklighet, och tilldelas rollen efter en stående ovation. Det finns motsvarigheter i verkligheten – om än inte lika tillspetsade. På Filmcafé sorteras mer blygsamma succéhistorier underrubriken ”Medlemmar berättar” (eller ”Kunduttalanden” som det står i webbläsarens sidhuvud). Peter har gått från Wallander-statist till replikroll i actionfilm, Sonny fick improvisera som kriminalare i Jesper Ganslandts Apan och Amanda har gjort 30 statistroller trots att hon bara är elva år gammal.

Alla kan bli upptäckta. Roy Andersson är som bekant en regissör med förkärlek för oskolade skådespelare. På ett liknande sätt tänkte produktionsbolaget Tre vänner inför arbetet med Snabba cash, då man sökte autenticitet genom att casta personer med kriminell bakgrund. Första dagen med öppen casting lockade nära trehundra personer.

Catrin Wideryd har arbetat som rollbesättare i ett decennium. Bland uppdragsgivarna märks bland andra SVT, Strix och just Tre vänner. Ett tjugotal personer i Sverige jobbar heltid med att rekrytera skådespelare och någon utbildning finns inte. Själv har Catrin en skådespelarutbildning och en bakgrund som teaterlärare.

Jobbet består till en början av att skriva annonser för nätet, samla svar och välja ut. Emellanåt gör hon också sökningar bland hemsidornas medlemmar.

– Härnäst behöver jag en tolvåring för en mindre roll. Jag är ute efter ett specifikt utseende och kommer inte att lägga ut en annons. Istället använder jag databasen. Där kan man kryssa i många fält, bland annat specifikt på utseende. Då är det troligt att jag väljer någon efter bild, säger hon.

Vilka chanser skulle jag ha om jag skickade in mitt cv till dig? Jag har ingen erfarenhet och är snart 27 år gammal. 

– Det är förstås svårare ju äldre du blir. Redan vid 22 års ålder konkurrerar du med eleverna från scenskolan.

Så jag har dåliga chanser?

– Nej, det skulle jag inte säga. Inte alls. Först måste vi ge dig en text och provfilma.

Så drömmen lever?

– Absolut.

 ***

Jakob Hultcrantz Hansson är ingen amatör. Han tillhör den fasta ensemblen på Västanå teater och har femton års erfarenhet från yrket. Likväl är han spänd när han anländer till Östra järnvägsgatan 27. Exakt klockan halv två ringer han på.

En lampa lyser. Han är inne. Ett kontorslandskap, stora fönster, och så Catrin. Hon står i receptionen, frågar om han vill ha något att dricka, han väljer en caffe latte. Från köket vankar de över den äppelgröna heltäckningsmattan, hamnar i ett konferensrum. Regissören Daniél Espinosa är också där.

– Vi pratade lite om karaktären, vad han var ute efter, säger Jakob. Sen körde vi. Det gick bra. Efteråt kändes det som att oavsett om jag får rollen eller inte så hade jag gjort bra ifrån mig.

Han och tre andra skådespelare tampas om att bli Ulf, en biroll i den första av två tv-filmer med titeln Den fördömde. Satsningen har beskrivits som en svensk motsvarighet till den brittiska nittiotalsserien Cracker.

Rolf Lassgård var initiativtagare och självklar i rollen som gammal polispsykolog, därefter anlitades trettioåtta andra skådespelare.

Bara rollen som Ulf – en medelålders man vars sons kompis blivit mördad – återstår. Inspelningen startar om bara fem dagar.

Jakob Hultcrantz Hansson har länge hållit sig till teatern, men efter en roll i SVT:s Familjen Babajou har han sökt efter annonser och kallats till provfilmningar i Stockholm. Roligt, förstås, men förutsättningarna kan vara svåra.

– Alla arbetsintervjuer är jobbiga, men här är det så påtagligt. Man ska leverera resultat på en gång. Sen handlar det om situationen i sig, att man står i ett rum och ska föreställa sig många saker. Ofta deltar inte skådespelare som ska spela emot en. Ibland är det för många faktorer att gå runt.

Jakob säger att det kändes bra den här gången, men att man aldrig riktigt vet hur det går sen.

– Det är lätt att se en missad provfilmning som ett personligt nederlag, fast det inte behöver vara så. Lika gärna kan det vara så att rollbesättaren har en annan syn på karaktären. Så försöker jag tänka de gånger jag får ett nej.

Vanligtvis använder han varken Statist, Filmcafé eller Stagepool. Blandningen på sidorna känns inte seriös. Istället letar han uppdrag genom Artistkatalogen.com, som företrädesvis samlar medlemmar från Teaterförbundet. Fler rollbesättare är inne där, tror han.

– Utan internet vore det ett heltidsjobb att hålla sig à jour med vad som sker på marknaden, i alla fall om man inte har en agent. Man får gå via de kanaler som erbjuds. De här hemsidorna känns bättre än att ringa folk som får så många samtal att de varken hinner eller vill prata med en.

Det säkraste sättet att få jobb tycks dock vara ett annat: Att känna en rollbesättare. Eller åtminstone vara igenkänd av en.

– Det är en kreativ process, säger Catrin. Man lever med manuset och karaktärerna i huvudet. De tar form, och plötsligt känns det ganska givet vem det skulle vara. Då tar jag in personerna och provfilmar. Ofta blir det inte fler än tre-fyra.

Du har själv blivit provfilmad. Hur är det att agera då? 

– Fruktansvärt. Det är en hemsk situation. Man blir bedömd och granskad från den stund man kliver in genom dörren. Jag försöker att få skådespelarna att känna sig bekväma, och tar tid på mig. Det ska inte kännas som något löpande band. Istället vill jag skapa en bra relation, och sitter gärna i samtal ett tag först.

Till Den fördömde fick alla skådespelare utom Rolf Lassgård provfilma.

Hur ofta slipper någon det momentet? 

– Egentligen aldrig. Det beror på vad regissören vill. Den här gången var Rolf Lassgård en av initiativtagarna till projektet. Annars blir även riktigt etablerade skådespelare provfilmade, men då kallar vi det ibland läsning tillsammans med regissör. Man måste ju få en känsla, och se om man kan samarbeta.

***

Det är sen eftermiddag. Telefonen ringer på en pub i Gamla stan, där Jakob väntar på nästa nattåg. Beskedet är positivt. Rollen är hans, och resan tillbaka till familjen i Åre kan genomföras med en lite lättare sinnesstämning.

– Jag blev jätteglad. Rollen kändes intressant, dessutom tyckte jag att det kändes bra med Daniél. Han verkade kunnig och visste vad han höll på med.

Den första av fyra inspelningsdagar är nästa vecka. Då börjar även nästa uppdrag för Catrin Wideryd, arbetet med att finna en ny grupp skådespelare. Bara fem roller är genomgående i de två filmerna. Trettiofem nya ansikten sökes. Redan nästa dag ligger annonserna ute på internet.