fbpx
Nummer 8 Mara Lee, 14 maj 2010

13 utmaningar för skådespelarkonsten

I glappet mellan verklighet och illusion har skådespelare möjlighet att omförhandla hur identiteter formas. Men antar de utmaningen?
Tilda Swinton i Orlando (1992)

Tilda Swinton i Orlando (1992)

I glappet mellan verklighet och illusion har skådespelare möjlighet att omförhandla hur identiteter formas. Men antar de utmaningen? Mara Lee listar skådespelarkonstens utmaningar.

För alla som någonsin har upplevt att den egna utsidan korresponderar riktigt illa med insidan, torde begreppet performativitet förr eller senare uppenbaras som ett litet mirakel. Ordet performativ används inom de flesta konstarter och har tillämpats på allt från relationell konst till poesi och litteratur. Begreppet är förföriskt eftersom det både har en radikal, politisk potential samtidigt som det är tillräckligt brett för att tillåta varje kontext att formulera sin egen version. Det talas om performativitet inom både film och teater, men sällan om en performativ skådespelarkonst, eller vad detta skulle innebära. Beror denna avsaknad på ett svalare teoretiskt intresse inom skådespeleri, eller på att lockelsen förefaller svagare inom en konstform som tar det performativa för givet?

Termen performativ kommer från den brittiske filosofen J.L. Austin och hans föreläsningsserie How to do things with words. Här delar Austin upp yttranden i två kategorier, dels sådana som enbart är konstaterande beskrivningar, och dels sådana som också utför en handling. Det är de senare som är performativa. Exempel på performativa yttranden är ”härmed döper jag dig till…”, ”härmed dömer jag dig till livstidsfängelse”, ”jag lovar att aldrig mer ljuga”. Det första yttrandet utför ett dop, det andra yttrandet utfärdar en dom och det tredje ett löfte.

Insikten om att vissa yttranden också är handlingar har öppnat upp för en mängd tolkningar och vidare reflektioner kring fenomenet performativitet, vilket allt sedan dess har utövat stor dragningskraft, i synnerhet inom områden där ordet står i fokus. Ty om ordet kan ses som en potentiell handling vidgas med ens författarens, skribentens och filosofens handlingsutrymme markant.

Den person som har fört tänkandet kring performativitet längst och i en mest radikal riktning är den amerikanske filosofen Judith Butler. För Butler är performativiteten i hjärtat av konstituerandet av det mänskliga subjektet. Varje individ formas och tillskrivs sin identitet genom en väv av gester, åtbörder och handlingar. Dessa åtnjuter sin performativa kraft genom att stödja sig på tidigare liknande handlingar vars utföranden cementerar invanda kategorier. Ingen av dessa kategorier är ursprungliga eller eviga, men lik förbannat hänger de seglivat kvar eftersom de upprätthålls genom upprepade citat, formuleringar och handlingsmönster som gång på gång reproducerar samma föreställningar om vad som är en kvinna, en man, en främling.

Men ponera att den väv av citeranden som format ens subjektivitet har bestått av förolämpningar, okvädningsord och tillmälen? Eller att man inte alls känner igen sig i den tillskrivna identiteten, att man bär den som en tvångströja? Denna oönskade, påtvingade identitet formar oss vare sig vi vill det eller inte, ty ingen väljer själv att bli en ”svartskalle”, ”hora” eller ett ”cp”. Detta betyder inte att det mänskliga subjektet är svagt eller motståndslöst – det betyder att hon ingår i en social kontext som finns där redan före henne. Såtillvida att du är en socialt integrerad varelse kommer omvärlden att påverka dina identiteter.

***

Lyckligtvis finns det kryphål, metoder att destabilisera systemet – enligt Butler ingår vi ofrånkomligen i ett system – nämligen genom verkställandet av en systematisk olydnad. Olydnaden kan gå ut på att felcitera och överdriva de diskurser som kodar oss som ”svartskalle”, ”hora”,”cp” eller ”bögjävel”. Att överdriva och på så vis blottlägga de mekanismer som i vanliga fall arbetar på ett mer dolt och svåråtkomligare vis. En av de strategier som Butler föreslår, och som har blivit den mest kända och mest misstolkade, är drag: När den manligt kodade kroppen klär ut sig ’som en kvinna’ och överdriver de kvinnliga yttre egenskaperna, blottläggs dessa egenskaper som just något yttre, snarare än som något essentiellt. Det handlar med andra ord om att visa på hur sådant som vi tar som naturligt, grundmurat och givet genom omskrivningar och förskjutningar avtäcks som konstruktioner byggda på ideologi, normer och fördomar. Men strategier som bygger på parodi eller drag är inte nödvändigtvis subversiva i sig, utan kan i lika hög grad reproducera givna föreställningar och normer, och i värsta fall även förvärra, det vill säga stärka dem. (Stora delar av det mediala landskapet ter sig idag mer eller mindre som en parodi på sig själv, utan att det ter sig det minsta subversivt.)

För skådespelarkonsten torde den performativa utmaningen vara extra laddad. Dels eftersom många av de strategier som är användbara inom exempelvis ett litterärt eller konstnärligt fält redan är inkorporerade i själva yrkesutövningen, dels för att hela arbetsfältet kan sägas utgöra ett slags arena för förhandling och omförhandling av identitet och subjektivitet. På så vis liknar skådespelarens arbetsfält det veck i representationen som skapar antingen ett utvidgat eller ett begränsat handlingsutrymme för var och en av oss. Härmed har skådespelaren en möjlighet att inte bara förmedla, men också att omförhandla övergången mellan person och karaktär samt sätten varpå identiteter formas. Skådespeleri innebär ett arbete med skillnad; i tid och rum, mellan verklighet och illusion, skådespelare och karaktär, och genom sina kunskaper arbetar skådespelaren med att hantera denna skillnad.

Skådespeleriets performativa utmaning skulle därmed kunna bestå i att granska, undersöka och pröva varför skillnader iscensätts på just dessa sätt, och inte på några helt andra sätt, för att därmed destabilisera invanda ekvationer. Ett sådant prövande skulle kunna synliggöra frågor kring identitet, och hur den för film så viktiga funktionen identifikation ofta konstrueras utifrån en normativ förförståelse.

***

Min fråga är då: Hur skulle man kunna iscensätta skillnaden mellan fiktion och verklighet, ting och representation, skådespelare och karaktär, på nya och mer subversiva vis, som inte enbart reproducerar stereotyper men inte heller förfaller till ren parodi? Och vilka avvikelser i överföringen och representationen av karaktärer är tillåtna, och vilka är däremot fortfarande otänkbara, och varför?

Skådespeleri måste vara ett av de svåraste områdena om man är intresserad av att arbeta med subversiva performativa praktiker, men kanske är det därför också så spännande, och glädjande, när det väl sker, och vid upptäckten av sådana möjligheter.

Förslag på några performativa utmaningar för skådespelarkonsten:

1. De oskrivna lagar utifrån vilka gestaltning och representation sker bör synliggöras och omformuleras.

2. Fler kvinnor än Tilda Swinton bör kunna spela manliga karaktärer.

3. Fler svarta än Denzel Washington bör kunna spela etniskt ”neutrala” roller, och inte enbart bli typecastade som”den svarte” eller ”den andre”.

4. Inte ”fler vanliga ansikten”, men inte heller ”fler ovanliga öden”, utan: ”fler ovanliga ansikten borde kunna gestalta fler vanliga öden”.

5. Om underhållningsvåldet ska fortsätta härska: Sträva efter en demokratisk och jämlik fördelning av de kroppar som uppvisas som offer eller i en fragmenterad, styckad och lemlästad form, det vill säga: kvotera in fler manliga och vita dödsoffer (här är pulp och skräck med deras indiscriminate violence ett bra föredöme för europeisk och amerikansk så kallad kvalitetsfilm).

6. Inte ”fler bra kvinnliga roller”, utan ”fler roller åt bra kvinnor” (se 1. och 2.).

7. Uppmuntra ”omöjliga” identifikationer: Om betraktaren – oavsett kön, ålder eller etnicitet – förväntas besitta tillräckligt mycket inbillningsförmåga för att kunna identifiera sig med en ung trollkarl, en fransk sjuttonhundratalsprinsessa eller en grekisk halvgud, borde hon också ha kapacitet nog att identifiera sig med samma karaktärer oberoende av deras ålder, kön eller etnicitet.

8. Undersök möjligheten att visa upp unga flickors sexualitet på ett bejakande vis, det vill säga utan att de framställs som antingen offer (för en tvingande manlig sexualitet) eller som psykiskt störda och destruktiva.

9. Så länge den andre enbart framställs i rollen som offer för någons handlingar och begär (hon råkade ut för) kommer hon fortsatt att framstå enbart som den andre, eftersom en subjektsposition är avhängig en självständig formulering av det egna begäret. Således: synliggör den andre (den främmande, kvinnan, den funktionshindrade) samt hennes begär som något i sin egen rätt.

10. Begrunda följande relationer:
a) manlig besatthet = nörderi
b) kvinnlig besatthet = galenskap
a) manlig extas = livsglädje
b) kvinnlig extas = galenskap
a) manlig hänförelse = sublimitet
b) kvinnlig hänförelse =galenskap

11. Det är inte skådespelarnas skönhet i sig det är fel på (osunda, ouppnåeliga ideal etc), utan den funktion som den konventionellt ges på film – det vill säga, en passiv vilopunkt för blicken. Skönhet står inte i motsats till ”vanlighet” eller ”fulhet”, utan i motsats till ”agens”– och det är detta som är problemet.

12. ”Tadeusz Kantor talade om det ’ovärdiga i att representeras’, en skådespelare skall inte försöka föreställa en verklig människa, han är något annat; skådespelare. Bara detta att försöka härma en annans röst, föreställa sig hur den låter. Försöka ta sig in i den. Inlevelse är ju i själva verket ett slags våldtäkt.”

13. ”När allt har sagts, när scenen tycks ha upphört, finns det som kommer efteråt […] av tröghet sträcks skådespelarna ut mot ögonblick som tycks ’döda’. Skådespelaren begår ’fel’.”

Annons