Så har filmfestivalen i Stockholm kommit igång så smått. Invigningsfilmen Precious är certifierad är självaste Oprah och följaktligen en ganska katharsisk sak. Social misär i Harlem år 1987. Filmen skildrar livet för en illitterat och på alla andra tänkbara vis olyckligt lottad sextonåring som är gravid för andra gången med sin pappa. Mamma är bitter. Det är brutalt och rörande – inte bara när det är brutalt. Det finns till exempel ett par scener där filmen dröjer sig kvar i flickrummet, och Precious fixar med luggen och diademet, som fint visar på sätt att behålla självkänslan trots vardagens övergrepp och glåpord. Tycker de fungerar bättre än de inklippta drömscenarier där hon fantiserar om att modeplåtas och promenera på röda mattan. Kan tårar ha en förlösande kraft? Precious är hoppfull utan att vara påklistrat sangvinisk. Och så är Gabourey Sidibe fantastisk i huvudrollen förstås.
