Read more »" />Read more »" />Psykologin är ett klassvapen – FLM
Bloggar Jonas Holmberg, 13 september 2008

Psykologin är ett klassvapen

På tal om filmer som anknyter till Dom kallar oss mods: I upptakten till Misshandlingen, Lars Lennarts Forsbergs guldbaggebelönade regidebut från 1969, finns en scen där två av samhällets outsiders betraktar den jäktade rusningen vid t-centralen i Stockholm. Precis som Kenta och Stoffe fäller de föraktfulla kommentarer om de robotar som inordnat sig i folkhemsbyggets... Read more »

På tal om filmer som anknyter till Dom kallar oss mods: I upptakten till Misshandlingen, Lars Lennarts Forsbergs guldbaggebelönade regidebut från 1969, finns en scen där två av samhällets outsiders betraktar den jäktade rusningen vid t-centralen i Stockholm. Precis som Kenta och Stoffe fäller de föraktfulla kommentarer om de robotar som inordnat sig i folkhemsbyggets effektivitetsmaximerande. Varför skynda till tuben som små grodor för kapitalets skull? Det är en ganska lycklig scen i Misshandlingen, när de frågar sig det.

Bilderna på små människor omringade av storstadens modernistiska arkitektur skulle kunna tas för Antonioni om det inte vore för den lite taffliga bildkomponeringen, den lite billiga gråskalan och det faktum att Knut Petersen och Björn Granath är håriga och hippieslappa. Typ motsatsen till Marcello Mastroianni. Till skillnad från honom trivs de också i utanförskapet, fyllda av revolutionärt mod. Men efter bara tio minuter vänder allt. Den idylliserade autonomin patologiseras och huvudpersonen spöar överklassare, hamnar hos polisen och spärras sedan in bland andra ”sociopater”.

Idag, på sin hemsida (med blogg och allt) beskriver Lars Lennarts Forsberg filmen såhär:

”Vi hade bestämt att göra en film som skulle beskriva en sociopat. Regeringen hade gett ut något som hette Sociopatrapporten där man hade förslag att inrätta speciella sjukhus för svårbehandlat klientel som man kallade det. Alltså folk som inte insåg att de var sjuka. Det var ju ett mycket politiskt decennium, sextioåttorna! Filmen Misshandlingen fick en stor genomslagskraft, [och] stoppade mer eller mindre idén om sociopatsjukhus.”

Jan Aghed var dock inte lika imponerad av den politiska genomslagkraften, när han 1977  skrev att ”filmens effekt [blev] anmärkningsvärt nog obetydlig ur debattsynpunkt. Misshandlingen intar en särställning bland de svenska filmer som deltog i samhällsdiskussionen under 60-talet, men dess utmaningar möttes med en tystnad som i den mån den alls var övervägd måste kallas generad, alternativt cynisk. I denna frånvaro av t o m de mest oansenliga reformistiska krusningar på folkhemmets yta ligger möjligen en dyster läxa för vänsterradikala filmskapare.”

Så olika kan man alltså uppfatta ett politiskt skeende.

Misshandlingen igen

Hur som helst, Misshandlingen är en ganska fascinerande film. Som i så många av de här 68-filmerna, vars manifestartade monologer känns lite utdaterade, kan man hitta intressanta saker i sprickorna mellan slagordspolitiken och själva historien. En bra scen i Misshandlingen skildrar hur en tafatt psykolog försöker undvika att behöva försvara sin yrkesutövning inför en frustande marxist som med catchphrasen ”Psykologin är ett klassvapen” ifrågasätter legitimiteten i hela situationen. Efteråt läser psykologen in sin diagnos på en gammal bandspelare. Han är lite osäker på rösten, och får spola tillbaka och spela in igen: ”…patienten har vanföreställningar om citationstecken klassamhället citationstecken och anser att citationstecken proletariatet citationstecken…”

Det är när plakatet krossas mot institutionens vägg som det blir läsligt på nytt.

Annons