Att den mest intressanta filmen de senaste 20 åren kommit från Asien borde vara odiskutabelt. Under hela 90-talet har regissörer som Wong Kar-Wai, Tsai Ming-Liang, Jia Zhang-Ke, Abbas Kiarostami och familjen Makhmalbaf omdefinierat filmspråket och vunnit många internationella festivalpriser. Men den filmskapare som framförallt förnyat mediet under det senaste decenniet torde vara thailändaren Apichatpong Weerasethakul.

Han är född 1970 i Bangkok och läste till arkitekt i hemlandet. Senare utbildade han sig till filmare vid School of the Art Institute i Chicago, och har sedan dess gjort flera filmer och videoinstallationer. Men det är för sina långfilmer som han har blivit mest omtalad. Han långfilmsdebuterade år 2000 med Mysterious object at noon, men det dröjde några år innan han vann priser i Cannes för sina två filmer Blissfully yours och Tropical malady. Hans senaste film, Syndromes and a century, visades för första gången i Wien för två år sedan och är en del av projektet New Crowned Hope, där man låtit sju regissörer från hela världen göra varsin film till 250-årsminnet av Mozarts födelse. Apichatpong är medlem i gruppen Kick the Machine som producerar och distribuerar videokonst och filmer, fristående från den statliga thailändska filmindustrin. Deras oberoende verk drabbas ofta av censuren, eftersom de inte visar den schablonbild av det thailändska livet som staten vill.

Hans tre senaste filmer har mycket gemensamt, och skiljer sig något från regissörens övriga produktion. Filmerna är alla uppdelade i två nästan lika långa delar. I alla tre sker en förändring efter ungefär halva filmen, där den andra delen blir en kommentar till eller visar en annan version av den första. I Blissfully yours får vi följa tre personers förehavanden under en vanlig dag i en thailändsk stad. Först efter 45 min dyker filmens förtexter upp då karaktärerna beger sig ut i den närliggande naturen för att koppla av; de äter, har sex och vilar. Dialogen är sparsam, det vi får reda på om huvudpersonen Min kommer från hans dagboksanteckningar som ibland dubbelexponeras med filmbilden. Tropical malady är en av de mest originella kärleksskildringarna på film på många år, och detta inte beroende av att historiens älskande par är två unga män. Filmens första del visar mötet mellan soldaten Keng och en ung man, Tong, från den lokala byn. De går på bio, driver runt på stan och hänger tillsammans. I slutet av första delen försvinner plötsligt Tong ut i den mörka skogen. När den andra delen börjar anar vi att han nu kanske har förvandlats till en tiger eller ett andeväsen som kommer att jaga och jagas av Keng, allt enligt en thailändsk myt. Den första delens rätt anspråkslösa kärleksmöten byts mot andra delens djuriska begär mellan de två unga männen. Syndromes and a century börjar med att skildra olika människors möten på ett lantligt sjukhus. Efter halva filmen sker en omstart, men med en viss förskjutning. Nu befinner vi oss några år senare i ett modern högteknologiskt sjukhus. Liknande samtal som i den första delen dyker upp igen men ur andra perspektiv eller med andra deltagare. I intervjuer har Apichatpong själv berättat hur han som barn ofta vistades i sjukhusmiljöer, eftersom hans båda föräldrar är läkare till yrket. Sjukdomar förekommer i alla tre filmerna. I Blissfully yours lider en av huvudkaraktärerna av en oförklarlig hudsjukdom och i de övriga två finns diagnosen rent av inskriven i titeln.

Tudelningen av varje film är ett kännetecken på en dubbelhetens tematik i Apichatpongs värld; fiktion och dokumentär, verkligt och övernaturligt, det urbana och naturen samexisterar. Ett vanligt inslag i dessa filmer är att fiktionen ofta blandas med till synes dokumentära sekvenser. Ena stunden kan det röra sig om scener med övernaturligt innehåll såsom reinkarnation och talande djur, medan vi vid andra tillfällen får se några arbetare såga av stora isblock eller hur en hudkräm noga tillreds. I Blissfully yours eftertexter blir åskådaren upplyst om hur det har gått för skådespelaren som spelar Min, en av huvudpersonerna i filmen. Liksom sin rollfigur är aktören en flykting från Burma som befinner sig illegalt i Thailand. Hela den andra delen i filmen utspelar sig också i en skog nära gränsen mellan Burma och Thailand som en tematisering av skådespelarens situation i det verkliga livet.

Fast filmerna känns väldigt dokumentära eller alldagliga så finns det samtidigt en drömsk stämning i bilderna. Apichatpong laddar det vardagliga med något mystiskt och övernaturligt. Och är det något som man kan knyta till det thailändska är det just denna blandning av andevärld och det jordiska. Detta dubbla synsätt bestämmer även filmernas handling och skeenden samt dess estetik. I Tropical malady är vi inte helt säkra på om Tong har blivit en tiger eller har ätits upp av en, inte heller om Keng ska jaga eller jagas av detta djur. Det val han står för i slutet är även den dubbel; döda tigern (anden) eller själv bli uppslukad av den (och bli en del av anden). Stilistiskt rör det sig om en blandning av skakig handkamera och statiska vidvinkelbilder, där det senare annars är det mest kännetecknande i Apichatpongs estetik.

Dubbelheten i dessa verk skiljer sig från den klassiska västerländska dualismens kontradiktion där den ena polen står högre än eller i motsats till den andra. Vi befinner oss långt från den platonskt/kristna världens dualismer av högt/lågt eller rätt/fel. I Apichatpongs filmer kan människor ha transformerats till olika djur eller ha kontakt med en annan värld. Den är inte en högre eller sannare idévärld, utan finns samtidigt och samverkar med vår egen. Fastän skogen och djungeln är ständigt återkommande platser och bilder i filmerna, framhäver Apichatpong aldrig naturen före stadslivet, utan de båda världarna samsas sida vid sida, befruktar och livnär sig på varandra. Samverkan dem emellan ger utrymme för en mångsidig tolkning, snarare än en dialektisk syntes.

Dessa tre filmer utgör delar av en större helhet. Alla hänvisar de till varandra, antingen stilistiskt och/eller tematiskt. I slutet av Blissfully yours skjuts en person medan Tropical malady börjar med att ett antal soldater tar hand om den döda kroppen. Naturscenen som utgör slutbilden i Tropical malady är väldigt lik öppningsbilden i det följande verket Syndromes and a century. Något som gör att man kan se denna film som den avslutande delen i en trilogi är att är en av de sista bilderna visar huvudpersonen bakom ett skrivbord i ett sjukhusrum vilket är exakt detsamma som det i Blissfully yours inledande bilder. Apichatpong har i intervjuer sagt att Syndromes and a century är den sista filmen han gör med den för honom så karaktäristiska tudelade strukturen.

Apichatpong pratar ofta om reinkarnation och det är även ett ämne som karaktärerna i hans filmer diskuterar. Detta kan kopplas samman till det cirkulära i hans verk. Människor, objekt och teman återkommer gärna i de olika filmerna. Men här handlar det inte om en enkel och monoton repetition utan för varje gång har det skett en (om än så liten) förskjutning, som resulterar i nya betydelser och meningar av det vi tidigare har tagit del av. Inom konstteorin pratar man om appropriering då en konstnär eller författare återanvänder sig av en tidigare bild, musikstycke eller verk signerad en annan person. Apichatpong approprierar sig själv; bilder och ting vi har sett och minns på ett visst sätt återkommer i en annan form eller presenteras ur en annan vinkel i samma film (eller den påföljande). Vår perception och våra minnen av människor och objekt förändras och kompliceras för varje ny bild, scen och film. Och ännu mer för varje gång vi ser om filmerna. Syndromes and a century sägs handla om Apichatpongs föräldrar, det han minns av mötena med dem, det som de själva har berättat om sina liv, samt vad ett medium berättade om deras tidigare liv innan filminspelningen började. Som synes är det flera minnesbilder och versioner av berättelser som låter sig gestaltas i filmen. Det rör sig inte om den stora sanningen om en förfluten händelse, utan om olika tolkningar av den. Inte bara ett fast och klart minne, utan olika versioner av ett minne beroende på tid, plats och person.

Dessa tre verk är inte så mycket tankens som sinnenas filmer. Handlingen är inte det väsentliga, det är främst olika stämningar och känslor som förmedlas. Många av scenerna domineras av att det inte sker någonting alls. Vi ser människor som väntar, vilar eller bara finns till. Ett dominerande visuellt motiv är solen och dagsljusets skiftningar. Både Blissfully yours och Syndromes and a century utspelar sig främst under dagtid (däremot förekommer natten ofta i Tropical malady). Den som försöker konstruera ihop någon form av fiktion blir väldigt besviken och det gäller att känna snarare än att förstå. En kärnreplik återfinns i Blissfully yours: ”Tänk inte så mycket, glöm saker och ting för en stund.”