Read more »" />Read more »" />Filmkritikens död del 72 – FLM
Bloggar Jacob Lundström Jacob Lundström, 9 september 2008

Filmkritikens död del 72

-Okej, ni kommer ihåg pratet om filmkritikens död? Eftersom internetflugan vägrar självdö är det fortfarande hett debattstoff, bland annat i USA. Stort symposium i nya numret av Cineaste. -Publicerat i P1 förra veckan handlade om situationen för filmjournalistiken i Sverige. Michael Tapper fick ett par sylar i vädret men inte mycket nytt sades annars –... Read more »

-Okej, ni kommer ihåg pratet om filmkritikens död? Eftersom internetflugan vägrar självdö är det fortfarande hett debattstoff, bland annat i USA. Stort symposium i nya numret av Cineaste.

-Publicerat i P1 förra veckan handlade om situationen för filmjournalistiken i Sverige. Michael Tapper fick ett par sylar i vädret men inte mycket nytt sades annars – vad hände med Filmkrönikan, varför finns inte Chaplin längre, och så vidare. Bästa citatet, lika lösryckt som underbart, stod Ingela Brovik för: ”En artikel kan man liksom klippa ut och kanske spara, göra en bok av efter ett tag. På nätet kan det förändras, förvridas och hållas på.” Lyssna på programmet här.

-Läs med fördel också Hynek Pallas text om filmkritikens framtid i sommarnumret av FLM.

-Som historisk bonus kommer här en liten liten intervju med Gunder Andersson som jag gjorde tidigare i år med anledning av jubilerande filmkritikantologin Motbilder som kom 1978.

I antologin Motbilder som kom för 30 år sedan, spåras den socialistiska svenska filmkritiken. Gunder Andersson var en av redaktörerna. ”Vi höll knappt på att få ut den där boken. Den antogs först av en redaktör på Tidens förlag, men sedan ringde chefen och levde fan. Han ville inte ge ut den eftersom han sa det bara var att kasta pengar i sjön”, säger han när jag ringer och gratulerar till jubileet. Men ut kom den, och nu står den i bokhyllorna på ett fåtal utvalda bibiliotek och välsorterade antikvariat.

I förordet står det att det länge var svårt att se någon skillnad på recensioner i borgerlig och socialistisk dagspress. Det var samma förtjusning inför mäktiga scenerier, samma ointresse för filmmediets egenart och politiska potential. Det var också genom att fokusera på filmens estetiska företräden som Bengt Idestam-Almqvist lobbade för att få filmen accepterad som konstart under 20-talet. Trots att Robin Hood var hans signatur, var det inte främst klasskampen som intresserade honom i Sergej Eisensteins sovjetiska montage – det var estetiken och inte politiken som var det viktiga. Den socialistiska filmkritiken betonar istället vikten av att inte betrakta film som särkopplad från och fritt leviterande ovanför den omedelbara verklighet där den produceras och konsumeras.

”En socialistisk filmkritik måste ha ett klassperspektiv i botten och till exempel analysera vad karaktärerna i filmen står för ideologiskt”, menar Gunder Andersson. Han betraktar Artur Lundkvist som den förste filmkritikern med ett konsekvent vänsterideologiskt perspektiv i sina texter, medan till exempel kommunistiska Ny Dag tidigt visat sporadiska prov på agitatoriska recensioner. I polemik med just Robin Hood, som menade att Artur Lundkvist bara såg spöken i den tyska musikalen Wien dansar och ler, påpekade Lundkvist år 1932 att filmkritiken ”bör vara teknisk-konstnärlig” men att ”det är ett fel med filmkritiken om den inte även är politisk”.

Under det ideologilösa femtiotalet kännetecknades de nystartade filmtidskrifterna av ”ett introvert estetiserande, ett freudianskt grävande i rollfigurernas oidipala frustrationer liksom av världsfrånvändhet i största allmänhet”, enligt förordet i Motbilder. I takt med att 60-talet hade sin vänstergilla gång blev en socialistisk grundsyn vanligare hos filmskribenter, även om den marxistiska filmessän fortfarande var sällsynt. ”Men den socialistiska filmkritiken existerar väl knappt idag, och framförallt inte den renodlat marxistiska kritiken. Däremot finns det väl kritiker som utifrån något slags vänsterståndpunkt nalkas filmer”, säger Gunder Andersson. Men kanske att en uppföljare till Motbilder, med den socialistiska filmkritiken från de senaste 30 åren, ändå skulle vara möjlig, förutsatt att något nytt förlag skulle vara villigt att kasta pengar i sjön. ”Ja, åtminstone om man verkligen botaniserar i olika tidskrifter och går vid sidan av de stora drakarna. På den tiden satt vi på KB under kvällar och helger. Det tog flera år att sammanställa boken. Man satt i någon sorts skrubb, vevade filmer och rökte. Det fick man inte göra men det var det ingen som brydde sig om. Det var egentligen ganska oansvarigt, det kunde ju ha tagit eld.”

Annons