fbpx
Kritik & essä Lotta Schüllerqvist, 28 september 2008

Filmguidad i Israel

Kan man lära känna ett samhälle genom dess filmer? Under Lotta Schüllerqvists tid som Israelkorrespondent kom filmen att spela en viktig roll som redskap för att komma ett samhälle och dess historia, myter, nutid och självbild in på livet.

När jag kom till Israel i februari 2003, medan världen höll andan i väntan på det annalkande kriget i Irak, hade jag bara ytliga, i huvudsak teoretiska, kunskaper om det samhälle jag skulle leva i och rapportera från under fyra år framåt.

Den verklighet jag hamnade i var mycket mer förvirrande och komplicerad än jag hade förutsett. Jag var inte bara språkligt handikappad, kunde varken hebreiska eller arabiska, utan också analfabet – jag kunde inte tyda några av de skrivna budskap som man brukar orientera sig efter i vardagen. Framför snabbköpets disk med mjölkprodukter – utbudet av sådana är enormt i Israel – var jag tvungen att be om hjälp för att hitta den naturella yoghurten eller den osötade grädden. Och det tog ett år innan jag upptäckte att bakom en av de diskreta dörrarna runt hörnet från min bostad fanns en utmärkt slakteributik där jag sedan blev stamkund.

Min analfabetism var ett mindre problem när det gällde jobbet, där engelskan fungerade bra som arbetsredskap, både muntligt och skriftligt.

Den israelisk-palestinska konflikten befann sig under de här åren ständigt i fokus för världens intresse och utgjorde en pålitlig nyhetsgenerator som producerade mängder av information. I stort sett varje dag fanns det något nytt att rapportera, om fredsplaner som lanserades eller dödförklarades, om palestinska bussbomber eller israeliska arméattacker, om demonstrationer och politiska utspel.

Att komma vanligt folk nära, både på den israeliska och den palestinska sidan, var inte heller något större problem, om inte engelskan fungerade kunde jag anlita tolkhjälp. Trots ockupationens bittra vardag med murar och militära vägspärrar var det oftast tämligen enkelt att ta sig fram som journalist. De gånger jag fastnade någonstans kunde det bli en egen historia.

Men min privata vardag förblev en utmaning och ett äventyr – inte minst den byråkrati man konfronteras med som nykomling. Här gäller inte de regler som man vant sig vid i Sverige. Utan de rätta kontakterna kan det ta veckor att skaffa telefon- eller tv-abonnemang. De flesta företag och myndigheter har telefonsvarare som på hebreiska anger vilka siffror man ska knappa in för att få kontakt med rätt avdelning. Och allt är förhandlingsbart – till och med vilken skattesats man ska betala.

Ju mer jag tyckte mig upptäcka av den nya verkligheten, desto fler frågor ställdes jag inför. Varför denna misstro, för att inte säga förakt, mellan sekulära och religiösa? Och varför så mycket rädsla och hat mellan israeler och palestinier – hur kan de leva så nära inpå varandra utan att vilja se och förstå den andra sidans verklighet? Det israeliska samhällets djupa klassklyftor var också en chockerande upptäckt – vart tog de jämlikhetsideal vägen som utgjorde grunden för den judiska stat som bildades 1948?

***

Sommaren 2003 rådde ett tillfälligt lugn efter den nya fredsplanen ”Roadmap for Peace” som lanserades i början av juni. Det eldupphöravtal som hade ingåtts mellan israeler och palestinier varade i sex veckor. En stor del av den tiden kunde jag ägna åt den internationella filmfestivalen i Jerusalem, som äger rum i början av juli. Jag valde i första hand att se israeliska och palestinska filmer, eftersom det var dem jag var mest nyfiken på.

Det valet blev en oväntad upptäcktsfärd under ytan av det samhälle som väckt så många frågor hos mig. Raanan Alexadrowicz satiriska komedi James’ journey to Jerusalem tog mig med till de illegala immigranternas utsatta tillvaro på botten av det israeliska samhället. James är en ung afrikansk ädling som av sin kristna församling sänts på en pilgrimsresa till den heliga staden Jerusalem. Men den israeliska immigrationsmyndigheten tar honom för ännu en fattig lycksökare och sätter honom i förvar i väntan på återförvisning till hemlandet. Han räddas ur förvaret av en skrupellös israelisk människohandlare som placerar honom i en primitiv förläggning tillsammans med en grupp andra illegala immigranter som sliter för slavlöner på den svarta arbetsmarknaden. James anpassar sig snart i sin nya värld och lär sig utnyttja sina olyckskamrater, medan hans pilgrimsuppdrag bleknar bort. Men drömmen om Jerusalem lever kvar, och han når till slut målet för sin resa, fast knappast på det sätt han hade tänkt sig.

Nitzan Giladys In Satmar custody öppnade dörren till den extrema ultraortodoxa Satmarsektens slutna värld i USA. De antisionistiska Satmarchassiderna vägrar erkänna staten Israels existens och försöker med alla medel hindra judar från att flytta dit. Filmen berättar om en ung judisk familj från Jemen, vars fem barn omhändertagis av sekten för att hindra deras flytt till Israel.

Den israelisk-palestinska filmen The olive harvest av Hanna Elias berättade en gripande kärlekssaga om konflikten mellan tradition och modernitet i ett samhälle under hårt yttre tryck. Filmen togs emot med stående ovationer av den i huvudsak israeliska publiken, som sällan möter den palestinska verkligheten i levande livet. En medelålders kvinna som bad mig om en cigarrett efteråt berättade att hennes barn nyligen flyttat från USA till en bosättning på Västbanken. ”Jag undrar vad de skulle säga om de såg den här filmen”, sade hon eftertänksamt.

Men den film som överraskade mig mest var Yoav Shamirs dokumentärfilm Checkpoint (som även har visats i Sverige). Den skildrar vad som händer vid de militära vägspärrarna på ockuperat område, där israeliska soldater möter civila palestinier som är helt utlämnade åt deras godtycke. De unga soldaternas arrogans  och brist på medkänsla och livserfarenhet visas med hjärtskärande tydlighet.

Hur kom det sig att den israeliska censuren tillät en så osminkad skildring av ockupationens brutala vardag? Det svar jag fick när jag ställde den frågan till Yoav Shamir gjorde mig ännu mer förundrad. Han berättade att den israeliska arméledningen hade visat stort intresse för filmen. Numera används den i utbildningen av de soldater som ska tjänstgöra på ockuperat område. Den kanske fungerar som en tankeställare under utbildningen, men ute i den bistra verkligheten har den inte avsatt några påtagliga spår.

Efter filmfestivalen fortsatte jag att se så mycket israelisk och palestinsk film jag kunde. Det blev en viktig genväg till fördjupad bekantskap med detta komplicerade och konfliktfyllda samhälle och dess dramatiska historia. Många gånger mötte jag i filmerna historier och människor som man knappast ser skymten av i de israeliska massmedierna, som präglas av en stark självcensur och väjer för alla kontroversiella ämnen. I filmbranschen råder en mycket större öppenhet och många filmmakare väljer teman med stark dramatisk laddning.

Två av de starkaste israeliska filmerna jag sett det senaste året är Joseph Cedars Beaufort och Ari Folmans Waltz with Bashir. Båda handlar om ett mycket känsligt ämne – det första Libanonkriget 1982 – 2000 som blivit något av ett nationellt trauma, inte minst för den generation israeler som sändes ut i kriget som unga värnpliktiga. Den libanesiska kristna falagistmilisens massaker på obeväpnade palestinska civila i flyktinglägren Sabra och Shatila, som skedde med den israeliska befälhavarnas tysta medgivande, fick många israeler att tappa tron på sitt lands ledning.

Båda filmerna, som väckt stor uppmärksamhet både på hemmaplan och internationellt, skildrar med chockerande tydlighet krigets absoluta meningslöshet.

Beaufort handlar om en grupp soldater som i krigets slutskede beordrats att hålla ställningarna i ett gammalt korsfararfort nära gränsen till Israel. I vilket syfte är omöjligt att begripa, både för soldaterna och filmens publik. Beaufort baseras på journalisten Ron Leshems debutroman med samma namn, som kom ut på hebreiska 2005 och på engelska i år. Det är en omskakande berättelse om en grupp soldater som i krigets slutskede beordrats att hålla ställningarna i ett gammalt korsfararfort i södra Libanon nära gränsen till Israel. Filmen ger en stark upplevelse av de unga soldaternas livsfarliga och till synes meningslösa isolering inne i fortets labyrint av gångar och skyddsrum, där de under ständig beskjutning ska hålla stånd mot en osynlig fiende. Beaufort, som är inspelad i norra Israel, krävde långa förhandlingar med den israeliska armén innan filmteamet fick tillgång till den militära utrustning som krävdes för att göra filmen.

Waltz with Bashir är en animerad dokumentär som skildrar hur dess upphovsman Ari Folman steg för steg återskapar de minnen från kriget som han förträngt i mer än tjugo år. Hans enda minnesbild från hösten 1982 i Libanon, när massakrerna i Sabra och Shatila skedde, var hur han ligger och flyter naken i havet nära stranden tillsammans med några av sina krigskamrater. I samtal med en av kamraterna från den tiden börjar han leta fram allt fler fragment av sina förträngda minnen. Den processen skildras i animerad form, som en rörlig tecknad serie – någon annan möjlighet fanns inte, enligt Folman, som har en lång karriär som filmare och manusförfattare bakom sig.

Dessa båda filmer skiljer sig starkt från andra israeliska krigsskildringar, som hela tiden varit en central genre i landets filmproduktion. Det är först på senare år som filmskaparna tagit sig friheten att ifrågasätta den nationella hjältestatus som omgärdat den israeliska försvarsmakten sedan staten föddes under brinnande krig 1948.

Det intressanta är att det tog så många år innan Beaufort och Waltz with Bashir filmer blev gjorda. Frågan är hur lång tid det ska ta innan den första filmen om det senaste Libanonkriget, sommaren 2006, kommer.

***

Årets filmfestival i Jerusalem, som firade 25-årsjubileum, uppmärksammade statens 60-årsjubileum med att visa några filmer om och från tiden för staten Israels bildande. Waves of freedom av Alan Rosenthal och Nissim Mossek består i huvudsak av arkivfilm och skildrar en vådlig sjöresa från Baltimore till Europa 1947. Tjugofem amerikanska judar har med livet som insats bestämt sig för att försöka bryta igenom den brittiska flottans blockad av det dåvarande mandatet Palestina. I Italien tar de ombord 1500 av de tusentals judar som lever i läger runtom i Europa efter befrielsen från koncentrationslägren. När de närmar sig Palestinas kust hamnar de i strid med tre brittiska krigsfartyg, och interneras sedan i ett fångläger på Cypern. Några av dem gräver sig ut genom en tunnel och försöker spränga ett brittiskt fångskepp. När de amerikanska firhetskämparna kommer tillbaka till USA får de inte det hjältemottagande de hade väntat sig, utan förföljs istället av FBI, eftersom USA:s regering stödde den brittiska blockaden mot judisk invandring till Palestina.

Dramadokumentären Altalena av Zvi Shapira och Riki Shelach handlar om en dramatisk händelse i Israels tillkomsthistoria. Fartyget Altalena avseglade i juni 1948 från Europa mot Palestina med 960 förintelseöverlevare och en stor mängd vapen ombord. Altalena tillhörde den högernationalistiska motståndsgruppen Irgun, vars ledare Menachem Begin planerade att förse sina väpnade styrkor med vapnen ombord, trots David Ben Gurions order att alla väpnade styrkor skulle inlemmas i den nybildade israeliska armén. Begins försök att i hemlighet föra vapenlasten i land stoppades med vapenmakt av armén. Flera människor dödades och vapenlasten gick upp i rök när Altalena svårt sargad strandade på redden utanför Tel Aviv.

Denna uppslitande episod tycks än idag väcka starka känslor – efter visningen utbröt en lång och livlig diskussion, som jag inte förstod mycket av eftersom den i huvudsak fördes på hebreiska. Men min bänkgranne, historiker och Ben Gurionexpert, ansåg att filmen var mycket bra och realistisk.

Som ytterligare ett äreminne över Israels strapatsfyllda tillkomst visades en nyrenoverad kopia av Otto Premingers Exodus från 1961. Den nära fyra timmar långa filmen, som baseras på Leon Uris roman med samma namn, skildrar ytterligare ett fartyg med illegala immigranter på väg till Palestina. Visningen tillägnades Exodus legendariske befälhavare Yossi Harel, som avled i våras nittio år gammal.

I övrigt var utbudet av israeliska långfilmer i år magrare än de senaste åren. Bara en handfull filmer tävlade om festivalens främsta pris – Wolgin Award, som gick till Ronit och Shlomi Elkabetz Shiva. Den utspelar sig i en familj som möts för sju dagars sorgevaka.

Ingen av årets filmer kom i närheten av förra årets succéer – Eran Kolirins Polisorkestern som kom bort och Ran Tals dokumentär Children of the sun, som handlar om de barn som växte upp i barnhusen på de kommunistiska kibbutzerna som fanns i Israel ända fram till 80-talet.

Vad som är orsaken till årets tämligen magra skörd har jag inte lyckats få något uttömmande svar på. Några av de anmälda filmerna hann inte bli klara i tid, några filmmakare, exempelvis Ari Folman med Waltz with Bashir, valde att skippa festivalen och gå ut direkt på den öppna marknaden. Det är som med oliverna, förklarade en av mina vänner, vissa år blir skörden bra och andra år dålig, utan att man riktigt kan förklara varför.

Den israeliska filmbranschens villkor har förbättrats avsevärt de senaste tio åren, främst genom den nya filmlagen som föreskriver generösa anslag för inhemsk film. Produktionen stimuleras också med hjälp av de kommersiella tv-kanalerna som måste sätta av en viss kvot av sin sändningstid för israelisk film. Och sist men inte minst har landets nio filmskolor utbildat en stor grupp nya filmmakare.

Jerusalems cinematek, som i alla år varit skådeplatsen för landets största filmfestival, har bidragit med ett stort publikunderlag med höga förväntningar. Lia van Leer, cinematekets grundare beräknar att publikunderlaget omfattar omkring 200 000 av Jerusalems 700 000 invånare. De ortodoxa judarna och stadens arabiska befolkning, som omfattar uppåt en kvarts miljon, syns sällan till på cinemateket, vilket innebär att nära nog hälften av den övriga befolkningen kan räknas som återkommande besökare på cinemateket.

Lia van Leer, som brukar kallas den israeliska filmvärldens grand old lady, har spelat en viktig roll för det stora filmintresset i Israel. Redan på 50-talet startade hon tillsammans med sin man Wim van Leer landets första filmklubb i Haifa, som så småningom också fick landets första cinematek.

I början av 80-talet startade paret van Leer cinemateket i Jerusalem, som är inrymt i en pampig gammal byggnad på sluttningen av Gai Hinnomdalem, med utsikt mot den gamla stadsmuren. Deras mål var att skapa ”en stråle av ljus i Jerusalems mörka kulturliv” som Lia van Leer en gång uttryckte det.

Cinemateket inrymmer Israels nationella filmarkiv med ansvar för att bevara israeliska judiska filmer. Arkivet innehåller 35 000 filmer och växer hela tiden. Ilan de Vries, nybliven chef för cinemateket sedan Lia van Leer med ålderns rätt lämnat den posten, berättade om ett av de allra senaste fynden – ett filmdokument om den uppmärksammade Beilisprocessen i Ryssland 1913. Menachem Beilis var en judisk man i Ukraina som anklagades för ritualmord på en tolvårig pojke, uppenbart som en följd av den starka antisemitism som rådde i Ryssland vid den tiden. Fallet väckte eko och kritiska fördömanden i omvärlden, och Beilis frikändes till slut. Ilan de Vries visade mig ett kort avsnittt av filmdokumentet från processen, som är oerhört väl bibehållet.

Arkivet innehåller också filmer som gjordes långt innan 1913. Redan under slutet av 1800-talet, då pilgrimer från olika delar av världen dokumenterade sina resor i det heliga landet. Jerusalem präglas i högre grad än någon annan israelisk stad av en sträng religiositet, som fram till 80-talets sista år hindrade alla former av uteliv under sabbaten. 1987 när cinemateket började visa film även på fredagskvällarna bröt våldsamma protester ut bland de ortodoxa judarna, som demonstrerade och kastade sten mot biobesökarna. Och när den första intifadan startade några månader senare förklarade de ortodoxa att det var Guds straff för cinematekets sabbatsbrott.

Men Lia van Leer låter sig inte stoppas i sin ambition att med filmen som redskap öppna människors sinnen för starka och utmanande upplevelser. Cinemateket väjer inte ens för de mest kontroversiella filmerna, som ibland orsakar stark kritik. I en intervju nyligen förklarade hon att det hon är mest stolt över är att cinemateket hela tiden har visat palestinska filmer, även i perioder när det varit som mest kontroversiellt. Hon hyser en stark tro på filmens förmåga att överbrygga de klyftor av misstro och okunskap som präglar det samhälle hon lever i.

Ett av cinematekets viktigaste projekt är ”I am You are”, en filmverkstad för judiska och arabiska ungdomar mellan 15 och 17 år. Genom att under några sommarveckor göra film tillsammans lär de känna varandras verklighet och drömmar på ett sätt som sällan är möjligt i det starkt segregerade Jerusalem. Uppemot 300 ungdomar har deltagit i projektet under de tio år det pågått, och några av dem har sedan gått vidare till någon av landets filmskolor.

Den israeliska filmhistorien innehåller också mängder av dokumentärfilmer. Redan från början gjordes dokumentära skildringar av den verklighet som väntade i det förlovade landet. Och dokumentärgenren har behållit sin starka ställning, delvis beroende på att tv-sändningarna startade mycket sent i Israel – först 1968, efter sexdagarskriget. Fram till dess hade landsfadern Ben Gurion envist hävdat att televisionens inflytande skulle fördärva den genuina israeliska kultur han ville skapa.

Idag produceras mängder av spännande och välgjorda dokumentärer av de mest skilda slag. De är ofta mycket personliga och väjer inte för kontroversiella ämnen som homosexualitet, religiösa och sociala motsättningar och konsekvenserna av den till synes ändlösa konflikten mellan judar och palestinier, både i det israeliska samhället och på de ockuperade områdena.

Flera av de mest intressanta och berörande filmerna jag sett under min tid i Jerusalem har varit dokumentärer. Till exempel bröderna Tomer och Barak Heymanns filmer – Paper dolls om filippinska gästarbetare som under dagarna vårdar israeliska gamlingar och på kvällarna uppträder som dragshowartister, och It kinda scares me som följer en grupp asociala tonårskillar i en av Tel Avivs fattigförorter när de under Tomer Heymanns ledning ska skriva en teaterpjäs om sig själva. Heymannbrödernas Bridge over the Wadi, som i somras visades i flera avsnitt i svensk tv, handlar om en judiskarabisk skola i norra Israel, där barnen och deras familjer försöker mötas över en avgrund av misstro.

Tomer Heymann arbetar just nu med en film som delvis utspelar sig i Sverige – Out of focus, som följer den världskände och mediaskygge koreografer Ohad Naharin i hans arbete med en internationell dansgrupp, som i våras framträdde i Stockholms stadshus.

Svaret på min inledande fråga blir tveklöst ja – utan alla dessa filmupplevelser skulle min bild av Israels historia och nutid, och dess människor och konflikter ha varit betydligt fattigare på nyanser och djup. Massmedierna – de engelskspråkiga som jag kan förstå – ger med sin mestadels okritiska hållning en alltför platt och ofullständig bild av de starka spänningar som råder i det israeliska samhället med sin dramatiska och smärtfyllda historia. Filmerna däremot har låtit mig möta en rad spännande och intressanta människor och deras historier, och tagit mig med till miljöer och sammanhang som jag inte kunde ha hittat på något annat sätt utan att leva där under mycket lång tid.

Jag är medveten om att film, både dokumentär och feature, inte är verklighet, utan bilder som en person, eller flera, har valt för att berätta en historia. Men dessa berättelser är också en spegelbild av det samhälle där de skapas.

Filmaren Barak Heymann förklarade under ett samtal i somras att dokumentärfilmen är hans sätt att försöka förstå och hantera den konflikt som präglar det israeliska samhället så starkt. “Livet här är så crazy, oväntat och svårhanterligt. Jag kan inte fly från det, utan försöker istället fånga några flisor av denna komplicerade verklighet, och visa dem så som jag uppfattar dem, utan pekpinnar. Bra film ska ställa frågor, utan att ge några färdiga svar. Utrymmet är stort även för mycket kritiska filmer, men jag önskar att Israel skulle vara ett mer moraliskt samhälle, istället för att tillåta all denna kritik, som ofta har större effekt i omvärlden än på hemmaplan. Ibland tror jag att det görs så många kritiska filmer här, så ingen orkar bry sig längre.”

Foto: Nadia Enedahl

Annons