Det är lättare att vara björn än människa. Alexandra Dahlström söker efter hopp i filmiska mytologier, och sovjetiska trollkarlar och kvinnliga ärkeänglar hjälper till med ljus och lykta.

—Gud är död. Han lämnade världen den 8 april 1906 under den stora jordbävningen i San Francisco. Vi är föräldralösa, borttappade och övergivna. Människosläktet har genomlevt ett av de mest våldsamma och tragiska århundradena någonsin. Vi rusar mot vår egen undergång och det finns ingen återvändo längre.

Det här är vad Emma Thompsons ärkeängel påstår i tidernas kanske bästa tv-serie någonsin. Justin Kirks aidssjuke profet lyssnar förskräckt och väldigt motvilligt till denna vingbeklädda budbärare, bokstavligen vräkt till marken i sitt sovrum någonstans i New York.

Jag håller med Tony Kushner, författare till HBO-serien Angels in America. Vi har gått vilse i den sekulariserade västvärlden och många av oss vet inte vart vi ska ta vägen längre. Vi begraver oss i arbete, vi skiljer oss, vi dödar varandra och vi handlar tills vi skuldsätter oss. Vi famlar i mörkret.

1900-talet var ideologiernas århundrade. Den religiösa tron ersattes av en politisk. Men blev vi lyckligare? Det kalla kriget pågick på ett militärt, ekonomiskt, teknologiskt men också på ett kulturellt plan.

I november 1923 etablerades Mosfilm, ett nationsomspännande produktionsbolag, på Sparvkullarna i Moskva. Logotypen utgörs, föga förvånande, av en hög staty i metall där en man och en kvinna håller hammaren och skäran höjda framför sig i motvind. Sergej Eisenstein och Andrej Tarkovskij har gett Mosfilm ett namn i världen, men filmstudion har inte bara genererat långsamma, vemodiga rymdepos som Solaris eller tunga, sorgsna, ideologiska filmer som Potemkin. Skildringen av Ryssland i svensk media begränsar sig som bekant ofta till pälsmössor, vodka och svårmod. Men det finns också en färgstark, levande och framförallt väldigt rolig filmtradition som blommade under det kalla krigets töväder.

I Hollywood, den lilla byn på kullarna i downtown Los Angeles dit filmbolagen började söka sig på tiotalet, var logotyperna istället rytande lejon, italienska alptoppar eller Evelyn Venable med en höjd fackla i handen. Här handlade det inte om ett enda statligt filmbolag utan om ett flertal privata. Efter hand blev det Hollywood som skulle komma att dominera filmmarknaden i resten av världen.

Utvecklingen för Hollywood och Mosfilm såg väldigt olika ut; historiska rötter, mentalitet, temperament, kultur, ideologi och målsättning; allting skilde dem åt. Samtidigt fanns där en ömsesidig nyfikenhet som ledde till ett kulturellt utbyte, även om det inte alltid var synligt. Om man tävlar med varandra så måste man ju onekligen studera varandra också. Två av mina favoritregissörer har mycket gemensamt även om den ene kommer från Sovjetunionen och den andre från USA.

Mark Zacharov har regisserat de största sovjetiska boxofficesuccéerna på sjuttiotalet och har varit konstnärlig ledare för en av Rysslands ledande teatrar sedan dess. Zacharovs sagoliknande filmer handlar om cyniska trollkarlar som missbrukar sin makt och om den omöjliga men livsavgörande kärleken. Inte helt olikt regissörer gör dessa trollkarlar det levande ännu mer levande. Berättandet är fyllt av suggestiva upprepningar, tung symbolik och vemodig filosofi om mänskligheten.

Ett vanligt under från 1978 handlar om Oleg Jankovskijs trollkarl som förvandlat en björn till yngling. Allt ynglingen behöver göra för att förvandlas tillbaka till björn, är att kyssa en prinsessa. När trollkarlens fru frågar ynglingen om han har det svårt, om han saknar att vara björn svarar han:

—Ja, att vara en riktig människa är väldigt svårt.

Mycket riktigt förälskar han sig i en prinsessa men när hon försöker kyssa honom tar han till flykten för att inte såra henne. När trollkarlens fru anklagar sin man för att ha kommit på en alldeles för sorglig historia med ett alldeles för sorgligt slut, svarar trollkarlen bara:

—Det är nyttigt att bli förälskad. Även tragiska slut har sin storhet. De tvingar de efterlevande att tänka efter.

Karaktärerna diskuterar mot slutet av filmen vikten av att våga tro på det otroliga, helt vanliga under. Trollkarlen tröstar sin fru:

—Jag måste överleva dig och sörja dig i decennier. Modiga är de som vågar älska trots att de vet att allt kommer att ta slut. Modiga är de som vågar leva som om de vore odödliga.

Den första pjäs Zacharov någonsin regisserade blev bannlyst av staten och den andra uppsättningen höll på att gå samma censur till mötes men som tur var så fanns det personer som såg hans talang och räddade hans karriär. 1991 orsakade han ändå stor skandal när han brände sitt kommunist-ID framför tv-kamerorna. Och Zacharovs filmer är allt annat än ordningsamma, partipolitiska och återhållna.

Mike Nichols emigrerade med sin familj till USA när han var en liten pojke, men ursprungligen kommer han från en rysk-tysk, judisk familj. Hans filmer handlar ofta om åtrå, svek och passion. Han använder sig mycket av våldsamma närbilder, starkt motljus, och massa handkamera. Min personliga Nichols-favorit är, inte helt otippat, Angels in America. I förtexterna flyger vi från San Francisco, över den amerikanska kontinenten för att slutligen landa i Central Park vid statyn av ängeln Bethesda, en symbol för läkande.

Vi får följa vitt skilda karaktärer; hjärtlösa men fortfarande väldigt rörande jurister som tillhör extremhögern, queera sjukskötare med fjäderboa och sylvass tunga, aidssjuka profeter, självupptagna, vänsterintellektuella, judiska pojkvänner, mormoner, valiumätande, mörkrädda hemmafruar, spöken och änglar. De slåss, älskar och för oändliga, poetiska monologer, ofta i helt absurda miljöer. De möts i drömmar och hallucinationer där de pratar om sanningen och tröstar varandra. Genom hela serien ligger domedagsstämningen som en tät dimma över människorna. En av dem lutar sig ut över takkanten av en skyskrapa och säger:

—Nothing like storm clouds over Manhattan to get you in the mood for Judgment Day. But water will never accomplish the end no matter how hard you cry.

Så det spelar inte någon roll vilken stormakt man tillhör, bra film är fortfarande bra film. Paramount flög in Eisenstein till Hollywood, vilket orsakade ett ramaskri hos politiker som omedelbart fick hans kontrakt upplöst och Eisenstein hemflugen. Jag vill inte ens tänka på hur många projekt Mosfilm förbjöd därför att de inte ansågs vara politiskt korrekta. Men ändå så filmatiserades Krig och fred i USA och Huckleberry Finn i Sovjetunionen. Begåvade människor kommer alltid att sätta sin nyfikenhet före politiska riktlinjer. Kultur överbryggar ideologiska gap. Skönhet känner inga nationella gränser.

***

Samlade på en parkbänk i Central Park sitter huvudkaraktärerna i Angels in America och andas luft som verkar friskare än någonsin. De diskuterar det svårdefinierade, omedvetna sammanhanget mellan olika länder och olika människor:

—The weird interconnectedness, it’s all too much to be encompassed by a single theory now. The world is faster than the mind. But you can’t live in the world without an idea of the world.

Varje människa bygger under hela sitt liv upp sin egen, närmast mytologiska verklighet med hjälp av filmer, musik, böcker och tv. Man skapar en tillhörighet med särskilda värderingar och synsätt på världen, medvetet eller undermedvetet. Filmer är som fixstjärnor i våra vuxna verkligheter och kanske definierar de oss till och med som människor. Bra konst kan rädda liv. Den kan få människor att säga upp sig, att göra slut, att komma ut, att vilja slåss eller kyssas. Jag tror att film kan ha en nästintill religiös sprängkraft och en stark betydelse rent ideologiskt.

Vi lever i en värld där vi hänger oss fast vid lögner, vanföreställningar, terapi, missbruk eller bara konsumtion. Vi ersätter avsaknaden av tro med ett billigt slags placebo. Men istället skulle man kanske försöka upptäcka sin egna, mytologiska verklighet och därmed sitt förhållningssätt till världen. Bra film, vare sig den handlar om godhet eller ondska, lär oss något om livet, om oss själva och hjälper oss att förstå världen.

Film erbjuder en förenklad verklighet och tydlighet, precis som religion, fast i en mer polyteistisk och demokratisk form eftersom vi erbjuds så många olika saker att tro på. Om film var en religion skulle den vara som en väldigt tillåtande, katolsk kyrka med 1 983 467 895 449 olika helgon att välja mellan. Jag vet att jag låter som en jobbig apostel men film erbjuder något väldigt viktigt i det här stora, obegripliga kaoset vi lever i. Och jag tror att vi behöver något som hjälper oss att äntligen hitta hem.