Filmbilder kan precis som eldiga pamfletter skapa politisk opinion och exemplen på filmer som lyckats är oräkneliga. Jonas Holmberg letar efter den rörliga bildens realpolitiska roll och hittar en stammande statsminister, utopiska marxister och den filmade känslans makt.
Bolsjevikerna älskade filmen, men den levde aldrig upp till deras förväntningar. Varken den avantgardistiska produktionen under Lenin eller den mer konservativa under Stalin – den filmintresserade diktatorn ansåg att kameran ständigt bör befinna sig i ögonhöjd – lyckades förlösa den nya människa som det socialistiska samhället tycktes kräva. Försöken saknades inte. Sergej Eisenstein tänkte att det i hans filmer fanns inneboende tankekedjor, som sedan automatiskt spelas upp i åskådarens medvetande. Typ att Gud inte finns, eller att premiärministern är homosexuell, som i filmen Oktober. Filmen firades som en maskin som kunde styra tankar, eller med nyspråk, medvetandegöra arbetarklassen om dess roll i det marxistiska dramat. Men det fungerade inte. Religionen överlevde dagarna som skakade världen och Stalin tröttnade på Eisensteins overkliga obegripligheter.
Nazisterna älskade också filmen, och eftersom deras tänkande inte var lika avancerat som marxisternas behövde de inte heller bli besvikna. Den tyska befolkningen ansågs inte vara mottaglig för alltför plötsliga chockdoser av statssanktionerade doktriner, så Viljans triumf och Den evige juden till trots fungerade filmen i den nationalsocialistiska maktapparatens tjänst främst som ett verktyg för att erbjuda något förutsägbart men förtrollande under nazistårens instabila tillvaro. Filmer kan erbjuda spännande äventyr, men också något som bara känns som vanligt när ingenting är som vanligt.
De sjuhövdade svenska socialliberalerna däremot, de verkar ofta inte bry sig så mycket om filmen. När Cecilia Wikström föreslog en nationell kulturkanon för att ”minska utanförskapet och göra oss till ett folk med ett gemensamt mål” var det inte direkt Stiller, Sjöman eller Zetterling hon åsyftade. Det var Moberg, Lagerlöf och Tranströmer. Men Wikströms ein volk-referenser var nog snarare olyckliga formuleringar än uttryck för en ny folkpartistisk agenda, så det mest intressanta är kanske att hon talar om litteraturen som det främsta fostringsmediet? Har filmen 80 år efter Lenins ord tappat sin status som den politiskt ”viktigaste konstformen”?
***
Den 18 december 2002 visas Lilja 4-ever i riksdagen. Den av Ingela Thalén, då socialförsäkringsminister, initierade Arbetsgruppen för kunskap om sexuellt exploaterade barn ville lyfta sin huvudfråga in i den politiska diskussionens mittfåra med hjälp av Oksana Akinsjinas guldbaggebelönade tårar. Visningen var effektiv, arbetsgruppens sekreterare Ingrid Åkerman berättar att ”det var många som kom och många upprörda känslor. Ingen är oberörd efter att ha sett den filmen.” Hädanefter talas det ofta om ”verklighetens Lilja” i propositioner och riksdagsdebatter. Camilla Sköld Jansson (v) skriver i en motion att ”många har med förfäran sett filmer som Lilja 4-ever och vänt sig bort i avsky. Men detta är verkligheten för tjejer och kvinnor över hela Europa”, och i en riksdagsdebatt om traffickingoffer säger Helena Bargholtz (fp) att ”Jag tänker igen på filmen Lilja 4-ever. Det gör vi allihop i de här sammanhangen.”
Den senaste valrörelsen visade att den kanske viktigaste grenen i politikens stora olympiad är verklighetsbeskrivningen. För den som får sin verklighetsbild accepterad är det enkelt att presentera sina problemlösningar som rationella och nödvändiga. Därför är det inte bara en pikant detalj om ”allihop” i riksdagen tänker på Lilja 4-ever när människohandel diskuteras – Memfis Film har med fiktionsfilmens verklighetsproducerande kraft definierat de politiska problemen – och därmed implicit lösningarna. Hallicken säger till Lilja: ”Om du går till polisen kastar de ut dig ur Sverige.” Moderateren Hillevi Engström motionerar: ”i den situation som beskrivs i filmen Lilja 4-ever bör det vara regel att brottsoffret får stanna i Sverige generellt”.
Lilja 4-ever är ett pregnant exempel just genom att filmen lyckades bli en verklighetssynonym för riksdagsledamöter från samtliga partier och tvingade den politiska diskussionen i en medmänskligare riktning. Men det är inte enda gången som filmer visats för de folkvalda i syfte att slå in kilar i den politiska dagordningen. Efter riksdagsvisningen av den radikalfeministiska Shocking Truth ville Marita Ulvskog stoppa våldsporr i kabelnätet, och i våras visades När mörkret faller i EU-parlamentet för att skapa en paneuropeisk diskussion kring hedersvåld. Det visas alltså film i politikernas samlingssalar, inte bara för att de folkvalda ska formulera påverkansstrategier gentemot befolkningen, utan för att någon vill att de folkvalda ska påverkas. Har filmens politiska rörelse då bytt riktning, från statligt propagandamedel till ett lobbyistverktyg, i samklang med den samtida politikens svängning ifrån de stora idéerna mot de små särintressenas dragkamp? Nja, snarare har den väl alltid varit både och. Den rörliga bilden har alltid använts i politiska syften av de flesta politiska grupper som har haft möjligheten. Videobloggaren Segolène Royal, den amerikanska militärens filmstödsavdelning som samproducerar stridsscener med Hollywood, den franska fackföreningsrörelsen som för 70 år sedan bad sina medlemmar om två franc var för att kunna producera revolutionseposet Marseljäsen, och givetvis: Usama bin Ladin, den enda politiker som fullt ut accepterat skådespelsamhället och endast lever som tv-bild.
***
Men även om många sökt att nyttja den rörliga bildens fängslande kraft, så har filmens relation till politiken givetvis inte varit konstant i alla tider. Publika medievanor och politiska mediebruk förändras när samhället förändras – eller strax efter. ”Först fanns det en stark skepticism gentemot massmedier som filmen, inom alla politiska falanger i Sverige. Men efterhand såg politikerna vissa möjligheter”, säger Mats Jönsson, forskarassistent i filmvetenskap vid Lunds Universitet och redaktör för boken Medier och politik: om arbetarrörelsen mediestrategier under 1900-talet. ”Arbetarrörelsen började snart producera egna filmer, som skulle vara uppfostrande och uppbyggliga. Ofta filmade man folkmassor och publikhav. Man ville visa hur stora manifestationerna var, hur många som samlades för en politisk sak.” En första majdemonstration eller en storstrejk eller en salladsbarblockad är inte bara en händelse som utspelar sig i vad vi brukar kalla verkligheten, det är en händelse som fotograferas och refereras, och till slut tycks dess viktigaste plats vara i spalterna, på skärmarna och dukarna. Och politikerna måste anpassa sig, de måste välja slipsar, initiera dramatiserade räddningsaktioner till tv-serien om Iraqi Freedom, diskutera underlivshygien i TV3. Inledningsvis var det svårt såklart. ”Per Albin Hansson var den första statsministern i Sverige som använde filmen aktivt”, berättar Mats Jönsson. ”I början var han osäker och flackade med blicken i kamerans närvaro. Det finns bortklippta sekvenser där han stakar sig hela tiden.” 1928, samma år som Per Albin håller sitt berömda folkhemstal så lanseras ljudfilmen. Då politikerna ännu vid denna tid hade kvar tron på den goda agitationens genomslag var det först när den tillät föreläsning som de började använda filmen i större skala. Och även landsfadern var tvungen att lära sig hantera mediet. ”Per Albin började försöka, och till slut blev han närmast förtrolig med filmen.”
Ett kvinnokrav! Den moderna kvinnan på filmen! Bort med Hollywoods falska livsskildringar! Fram för den nya filmen, som skapas på grundval av stoff hämtat från det sociala livet!
Så formulerades missnöjet med det aktuella biografutbudet i det socialdemokratiska kvinnoförbundets tidskrift Morgonbris 1933. Trötta på det amerikanska eländet började de svenska fackförbunden under trettiotalet själva producera spelfilm, dela ut anmälningsblanketter vid visningarna, och Handels drog snart slutsatsen att ”filmen är den bästa agitationsmetod som hittills tillämpats”. Och vid fyrtiotalets början äntrade den svenska arbetarrörelsen den kommersiella filmbranschen på allvar. I förkortningsversion: SAP, LO, ABF, KF och SSU bildade bolaget Filmo. ”Under den här tiden diskuterades propaganda i samma andetag som information”, säger Mats Jönsson. ”Radikala socialdemokrater som Zäta Höglund ville gå längre med politisk propaganda, men det är ju inte de mest radikala som vinner. Biograffilm måste ju också vara ekonomiskt försvarbar, så för att inte förlora besökare vävde man in de politiska budskapen. Ofta handlade det om någon som från påvra förhållanden genom slit och nit och med hjälp av det spirande folkhemmets utbildningsreformer lyckades nå en position i samhället – men utan att lämna sin klass.”
Under femtiotalets senare del var arbetarrörelsens Nordisk Tonefilm Sveriges tredje största filmproducent (Filmo avvecklade sin spelfilmsverksamhet efter det dyra och kolonialistiska färgfilmsfiaskot Lappblod). De borgerliga politikerna lämnade däremot sin filmiska ideologiproduktion åt marknadens aktörer, men i övrigt har högern och vänstern alltid varit ganska eniga i sin filmsyn. ”Det intressanta är att det finns fler gemensamma nämnare än saker som skiljer”, säger Mats Jönsson. ”Högern och vänstern delar än idag synen på den goda filmen, som ska verka uppbyggligt fostrande. Det tycks vara ett nationellt särtecken att tala om ’kvalitetsfilm’.” Det svårhanterliga kvalitetsbegreppet tycks ha bitit sig fast rejält vid filmkonsten, ofta utan att egentligen preciseras. I ett av bidragen till ovan nämnda bok påpekar Per Vesterlund att vad som klassificerats som kvalitetsfilm sällan har särskilt mycket med film att göra. Viktigare än renodlat filmiska egenskaper är lite mer handfasta punkter som ämnesval, eventuella litterära förlagor, politiska tendenser och produktionsorganisering.
Socialdemokraterna startade Svenska filminstitutet för att värna denna kvalitetsfilm, och när kulturminister Lena Adelsson Liljeroth gör reklam för SF:s kvalitetsfilmssatsning ”Smultronstället” är det bara medlet som skiljer sig åt, inte målet. Socialdemokratin litade till en tredjevägslösning där stat och marknad skulle komma överens efter bästa förmåga, samtidens moderater litar till marknadsledarens goda vilja, men de värden de lyfter fram är i stort sett desamma. Slående, och en aning ironiskt, är väl att en av de två filmerna som kulturministern inledde var folkhemsnostalgikern Roy Anderssons Du levande.
Det tog alltså lite tid innan de svenska politikerna att lägga sin initiala skepticism mot filmen åt sidan, och kunde börja stödja denna kvalitetsfilm utan kvalitetsdefinition. Kungafamiljen var i detta avseende mindre konservativa, filmkamerorna var manicker som erbjöd ett perfekt tidsfördriv för män med pengar och mycket fritid – exempelvis reste prins Wilhelm runt Sverige och gjorde patriotiska små filmer om landets delar. Men kungahuset var också väldigt aktivt framför kameran, och de var ett av den tidiga filmens viktigaste motiv. Monarkin hotades ju av det tidiga nittonhundratalets radikala strömningar, och lösningen var, då som nu, att ständigt synas och försöka personifiera nationen. Synas, synas, synas. Kungligheter måste vara bra på det. Men den första politikern som verkligen förstod synlighetens betydelse var Olof Palme. Efter att han medietränats för tv-åldern i USA intog han statsministerposten med en exceptionell förmåga att agera framför film- och tv-kameror. ”Han förstod mediernas logik”, säger Mats Jönsson. ”Ingen, varken tidigare eller i hans samtid, var i närheten av hans mediala genomslag”. I det hemma hos-reportage som är en del av den plakatpolitiska Jag är nyfiken – gul är Palme spontan och avslappnad, långt ifrån det buffliga statsmannaskap som hånades efter Ordförande Persson i våras. Skillnaden mellan de två produktionerna avslöjar mycket om vad som förändrats sedan sextiotalet. För det första har det skett en maktförskjutning till mediernas fördel. Erik Fichtelius fick följa Persson hur länge han ville, medan Vilgot Sjöman bara kunde besöka Palme vid ett endaste tillfälle, ett tillfälle som såklart mycket enklare kunde planeras och regisseras av statsministern. För det andra har televisionen i det närmaste helt tagit över rollen som politikens spelplats. En och annan obekväm film får ännu genomslag på politikens arenor, men filmen utgör inte längre själva arenan.
***
I stora drag kan man alltså säga att politikernas relation till de rörliga bilderna har rört sig från en inledande stormighet, med såväl utopiska förhoppningar som neofobisk upprördhet, till ett mer pragmatiskt förhållande präglat av ömsesidigt beroende. Politikerna behöver den rörliga bilden för att det är på bilder man syns, och bildmedia behöver politiker för att politainment säljer som smör. Men det handlar mest om tv, där politikens själva verklighet återfinns sedan ett drygt halvsekel. Den traditionella filmen erbjuder snarare ideologiska inpass och dramatiserade skildringar av en verklighet bortom televisionen. Exemplet Lilja 4-ever visar hur en känslomässigt engagerande film kan etablera nya bilder av verkligheten, och vilka de politiska konsekvenserna kan bli. En annan svensk film som har lyckats väcka politiskt intresse är förrförra årets Som man bäddar. I Sverige var intresset svalt hos publik, kritiker, politiker och samhällsdebattörer, men däremot väckte filmen intresse i Japan, Indien och Rwanda, på grund av framställningen av den svenska familjepolitiken. När regissören Maria Essén reste runt med filmen förvandlades resorna till föreläsningsturnéer om svenska pappors ledighetsuttag, berättade hon för TT. ”Persbrandt exporterar pappaledighet” var rubriken.
Filmen kanske aldrig blev det revolutionära medium som Lenin hoppades på, men den rörliga bilden har, rätt utnyttjad, ändå en närmast oöverträffad emotionell kraft som givetvis går att kanalisera politiskt. Fråga Moore och Gore om hur. Men en lyckad politisk film behöver ju inte vara den som talar till massorna, det kan lika gärna vara den som lyckas nå fram till den enskilda politikern, opinionsbildaren eller tjänstemannen med inflytande över de faktiska beslutsgångarna i Japan, Indien, Rwanda eller Sverige. Så en tanke där, och din sak är till hälften vunnen. Frågan är då vilka filmer som verkligen har lyckats influera de svenska politiska makthavarnas tankevärldar.
Att Drömkåken är familjen Reinfeldts favoritfilm vet vi sedan tidigare. Vi misstänker också att Yvonne Ruwaida, och många politiker med henne, älskar Luc Bessons Taxi-filmer samt att Jan Troells Ole dole doff rör Jan Björklund till tårar varje gång. Men vilka andra filmer har påverkat våra politiker och opinionsbildare politiskt? Vi har svaren.
