PETER ERIKSSON, språkrör Miljöpartiet
Under slutdagarna av valrörelsen 2006 gick Al Gores film En obekväm sanning upp i Stockholm. För mig var det en stor inspiration för att driva klimatfrågan i den sista slutdebatten två dagar senare. Och där satt jag, mot en Reinfeldt, som gång på gång under debatten upprepade att det var miljöpartiets energipolitik som var det största hotet mot landet, inte ett ändrat klimat.

MARIA RANKKA, vd för tankesmedjan Timbro
Antz som kom 1998 är en film om individualism. Den gav mig en frihetskick! Den innehåller ett tydligt försvar för idén att varje person är sin egen herre, att den enskilde människan aldrig kan ses som en kugge i ett större maskineri och att kollektiva strukturer leder till olycka och förtryck. Filmen handlar om arbetsmyran Z i myrkolonin. Z vägrar bli ett redskap i samhällsbygget, han förälskar sig i en drottning bortom sin samhällsklass och vänder upp och ner på den rådande ordningen. Den här filmen borde ses av alla som fortfarande tror på politikens överlägsenhet över individen.

MARGARETA ISRAELSSON, riksdagsledamot Socialdemokraterna
Pimpernel Smith med Leslie Howard minns jag från barndomen – den beskrev andra världskrigets ondska. Jag minns även filmen om Joe Hill av Bo Widerberg. De stod på trälådorna och försökte hålla möte. För att undvika att få stryk gjorde de som Frälsningsarmén – de sjöng.

PER SCHLINGMANN, partisekreterare för Moderaterna
Jag är övertygad om att filmen har en stark påverkan på människors engagemang och därmed på politiken. Jag har själv flera gånger påtalat den viktiga roll som kulturen och inte minst filmen har för att uppmärksamma och skapa reflektioner kring våld riktat mot kvinnor. 100 000 – 200 000 kvinnor varje år utsätts för våld i hemmet, men detta uppmärksammas nästan aldrig. Här kan filmen och andra kulturyttringar spela roll.

Den film som för mig dyker upp först när jag tänker på vad som har påverkat mig så är Billy Elliot. Den belyser flera saker, inte minst könsroller och vilken betydelse vuxenvärlden har för att låta individer göra sina egna val oaktat vilket kön man har.

PETER WOLODARSKI, ledarskribent Dagens Nyheter
När jag gick i nian ordnade skolan så att alla elever fick se Schindler’s list. Jag har starka minnen från den eftermiddagen. Spielbergs film gjorde plötsligt förintelsen levande för en 16-åring, allt det skrivna som vi läst blev på något märkligt sätt gripbart och konkret. Flera grät i biosalongen. De visuella intrycken från den eftermiddagen har dröjt sig kvar. Film bär på en enorm kraft, och det är därför totalitära stater försöker kontrollera mediet.

MARIA CARLSHAMRE, ledamot av Europaparlamentet
När mörkret faller av Anders Nilsson är den första svenska filmen om vardagsvåld i tre olika skepnader – homofobiskt våld, hedersvåld och hustrumisshandel. Den tredje berättelsen är baserad på mitt liv och ger en skildring bortom schablonerna om hur detta våld ser ut. Att det snarare handlar om förnedring och ständig nedbrytning än om det vanliga actionvåldet så ofta skildrat på film. Se den!

ALI ESBATI, riksdagsledamot Vänsterpartiet
Bertoluccis 1900 gjorde stort intryck redan första gången. Jag var runt tio då. Det var inte bara nakenscenerna som var spännande. Mycket av 1900-talets historia, meningslös att försöka beskriva rensad från klasskamp, blir så dramatiskt men ändå enkelt beskriven. Det bet sig fast. När vi lever mitt i en våg av fascistisering, är filmen än mer av kuslig och lärorik påminnelse.

En annan film som betytt mycket är Slaget om Alger. Idag, när det koloniala tänkandet åter blivit doktrin i Västvärlden, är det en sån film som – tror och hoppas jag – kan förändra ens världsbild, ens liv.

ELLA BOHLIN, ordförande Kristdemokratiska ungdomsförbundet
För några veckor sedan hyrde jag tillsammans med några vänner The last King of Scotland. Då hade den länge legat på min lista över filmer att se. Den är ingen dokumentärfilm, men ligger mycket nära verkligheten. Drygt 300 000 människor miste livet under Idi Amins vansinniga regim och tusentals försvann spårlöst. Hans brutala förföljelser och massmord på människor från acholi- och langostammarna har fått honom att gå till historien som en av världens värsta despoter. Precis som Hotel Rwanda fungerar filmen som en väckarklocka. En viktig påminnelse om de mörka fläckarna i mänsklighetens historia och att de inte får upprepas. Den påminner oss om vårt demokratiska ansvar i västvärlden och den förödelse som uppstått i kolonialismens spår.

ALEXANDER CHAMBERLAND, språkrör för Grön ungdom
Jag håller inte i grunden med hennes politiska budskap, hon och hennes man stod för en totalitär politik. Men när jag var 10 år och såg Evita gav den mig en kraftig inspiration som fick mig att senare börja engagera mig politiskt. För när jag var 10 år såg jag bara hur en kvinna hade en otrolig eld för att hjälpa de fattiga människorna i Argentina. Och med den elden som drivkraft lyckades hon också förbättra villkoren för många fattiga människor. Och den enorma publiken utanför Casa Rosada när Evita höll sina tal visade en enorm politisering som jag önskar fanns överallt i världen. Tänk om människor var lika intresserade av politisk aktivism som av fotboll? Tänk om man kunde samla 30 000 människor i demonstrationer för global rättvisa, flyktingamnesti eller en hållbar klimatpolitik? Det har hänt en gång under min livsstid (demonstrationerna mot Irakkriget), men måste hända oftare om vi verkligen ska skapa en rättvis och ekologiskt hållbar värld, vilket jag menar både är möjligt och nödvändigt.

MEHMET KAPLAN, riksdagsledamot Miljöpartiet
Växthuseffekten hade länge funnits i mina tankar men när jag såg filmen En obekväm sanning kändes det som att ha blivit överkörd av en långtradare. Jag kom ut ur biografen och tankarna bara snurrade i mitt huvud, jag var helt tagen och fast besluten att ändra livsstil och berätta för så många som möjligt om faran med det sätt som vi i västvärlden lever på och att det inte är hållbart.

SUSANNA POPOVA, journalist och kolumnist på Svenska Dagbladet
The killing fields från 1984 gav mig en oerhörd inblick i hur en diktatur fungerar och känslan för hur människor försöker överleva under ett sådant förtryck har aldrig lämnat mig.

JOSEFIN BRINK, riksdagsledamot Vänsterpartiet
Jag älskar film och har sett många som berört mig stark på olika sätt. En bra film som berättar något om oss som människor och samhällsvarelser ger alltid bränsle till politiska diskussioner och insikter. Filmer av helt olika slag berör på helt olika sätt: Gå och se, om andra världskrigets outhärdliga fasor fick mig att gråta hejdlöst i timmar, Thelma och Louise gjorde mig arg och kamplysten, medan den gåtfulla Magnolia väcker mer komplexa tankar om de maktstrukturer, den fåfänga och ynkedom som allt mänskligt liv präglas av.

Men om jag måste välja någon film som gett något alldeles extra måste den bli Ett anständigt liv av Stefan Jarl. Egentligen hela trilogin, men framför allt just den filmen. Det är förmodligen den mest kärleksfulla skildringen av det skitiga och jävliga liv som missbrukare lever mitt i välståndet och samtidigt en högljudd anklagelse mot alla de brister i samhället som låter utstämplingen av ”misslyckade” människor fortgå. Den filmen träffar mig rakt i mitt politiska hjärtland, och jag kan se den  hur många gånger som helst.

LENNART SACRÉDEUS, riksdagsledamot Kristdemokraterna
Filmen Marmormannen av en polsk regissör vid namn Andrzej Wajda gjorde ett stort intryck på mig på 1980-talet. Beskrivningen av kommunismens och ateismens förtryck och förljugenhet i Polen skildras på intellektuellt och filmiskt spännande och sublimt sätt.

FREDRICK FEDERLEY, riksdagsledamot Centerpartiet
Det finns ju en rad sådana filmer men helt klart berörde Shindler’s list mig alldeles extra. Att oavsett vilka konsekvenser du själv kan utsättas för så är det rätt att undsätta andra människors liv. Den visar också på djupet att det staten gör långt ifrån alltid är det goda och det rättfärdigar en viss grad, ibland högre grad, av civil olydnad. När jag såg den första gången gick jag på högstadiet.

LARS OHLY, partiledare Vänsterpartiet
Film påverkar. Bra film kan – precis som bra böcker – förändra vårt sätt att se på verkligheten och få oss att förstå sammanhang som annars skulle varit dolda. Shane Meadows fantastiska film This is England handlar både om klass och kön och om hur utanförskapet skapar en grogrund för rasistiska åsikter. Samtidigt som filmen är genuint politisk så känns den inte tillrättalagd. Det är filmens absoluta styrka, den har dokumentärens trovärdighet och dramats känslor. Den visar vilket samhälle som skapar förutsättningar för rasism och högerextremism. Därmed sätter den också fingret på de klasskillnader och den könsmaktsordning som är rasismens grogrund. This is England visar baksidan av Thatchers England. Det är lätt att dra paralleller till Sverige idag. Allt gemensamt ska säljas ut, det ska löna sig att vara rik och det ska kosta att vara fattig. Det är inte underligt att desperationen i vårt samhälle ger utrymme för rasister att komma med de enkla lösningarna. Men dessa lösningar utmanar ju aldrig den ekonomiska makten i samhället, eftersom rasisterna alltid hör hemma på högersidan. Se This is England och häpna över Thomas Turgoose som spelar huvudrollen som 12-åriga Shaun. Ett litet mirakel på bioduk är det.

DAN KIHLSTRÖM, riksdagsledamot Kristdemokraterna
Jag tänker på flera filmer som påverkat mig i mitt politiska engagemang men tänker särskilt på Lilja 4-ever. Innan jag såg filmen hade jag nog en allmänt kritisk inställning till denna typ av människohandel. Efter filmen och av filmen blev det tydligare för mig. Frågan fick ”kött och blod” för mig. Plötsligt såg jag den utlämnade unga flickan som inte har någon chans. Denna bild finns kvar inom mig när jag möter frågorna kring prostitution och kvinnohandel.

CECILIA WIKSTRÖM, riksdagsledamot Folkpartiet
Många, många filmer har gripit tag i mig och säkert också haft en djup, kanske omedveten, påverkan på mig. Nämnas bör i sammanhanget Bergmans filmer, särskilt Nattvardsgästerna och Den goda viljan. Angelopoulos film Tårarnas dal betydde också mycket för mig, precis som Roy Anderssons Sånger från andra våningen.

Gemensamt för dessa och många fler är att de ytterst handlar om människosyn och etik, och rör sig i gränslandet mellan tro och vetande. Riktigt bra filmer hjälper oss i någon mening att ställa frågan: Vad är då en människa Vem är jag? Vart färdas jag? Hur relaterar jag till andra i min omgivning? Och ytterst: hur ska vi leva tillsammans den stund vi har på jorden?

Det finns också filmer som påverkat mig politiskt, senast härom dagen, då jag fick vara med om förhandsvisningen av Åke Sandbergs Den man älskar. Filmen handlar om ett samhällsproblem som sker i det tysta: våld i hemmet med kvinnan som våldsoffer och maken/sambon, som hon älskar eller trott sig älska, som förövare. Den filmen är mycket viktig för vår samtid. Alla som innehar politiska uppdrag och tar ett samhällsansvar borde se den. Det ska jag försöka medverka till!

THOMAS BODSTRÖM, riksdagsledamot Socialdemokraterna
Fucking Åmål, för att den beskriver ungdomars situation med frustration kring frågor om identitet och framtid på ett så starkt och rörande sätt.

AMERICA VERA-ZAVALA, vänsterpartistisk debattör
Film, jag älskar film. Jag går och sjunker ner för att vila, gråta, skratta, för att styrkas i det jag tycker, för att tycka starkare för att få kraft att fortsätta kämpa. I september visades Alfons Cuaróns senaste film på festivalen i Venedig. Det är en kortfilm och heter Chockdoktrinen. Naomi Klein skickade sin bok till honom när den var klar, tillbaka fick hon den här filmen som handlar om hennes senaste bok. 6:46 lång och den berättar historien om varför kapitalismen behöver chocker. Och hur vi kan skydda oss. Det sprakar, låter, händer saker, det är en sak att läsa, en annan sak att titta på film. Film är vackert och farligt. Hur många filmer har inte förbjudits för att de säger så mycket.

LENA EK, ledamot i Europaparlamentet för Centerpartiet
Svaret är väl självklart – som så många andra är Al Gores En obekväm sanning den film som just nu påverkar mig mest. Ett övertygande sätt att berätta vetenskapliga fakta och få människor att engagera sig. Amarcord var väl annars den film som satte sig i mitt sinne av många olika anledningar och Life of Brian tänker jag ofta på i dessa dagar av debatt om tolerans och intolerans! Tål att ses igen.

FRIDA JOHANSSON METSO, ordförande Liberala ungdomsförbundet
Givetvis påverkar film och politik varandra och film sätter ofta bild på komplexa resonemang bättre än enbart text och slagord. Slagkraften i en välgjord film är enorm. Många filmer påverkar mig, och LUF, genom att man när de lyfter ett tema kan koppla en kampanj till det för att folk lättare ska få en ingång. Det givna exemplet är Lilja 4-ever. En abortdiskussion skulle man kunna ta efter På smällen. Filmer som Last king of Scotland och Hotel Rwanda är givetvis uppenbara exempel på hur populärkultur kan uppmärksamma viktiga historiska utvecklingar så att fler tillgodogör sig en allmänbildning, om än förenklad och ibland inte helt genomanalyserad, som man annars inte hade nåtts av. Själv blev jag gripen på många plan av skandinaviska Dancer in the dark, om utanförskap och utsatthet, om moral och gemenskapen som skildras.

LUCIANO ASTUDILLO, riksdagsledamot Socialdemokraterna
Jag tycker att det är kul med film, och många filmer påverkar mig. Bertoluccis klassiker 1900 så jag när jag var cirka 13 år. Den fick mig politisk medveten och något år senare gick jag med i SSU.

JYTTE GUTELAND, ordförande SSU
Thelma & Louise är en feministisk film som jag fortfarande, många år efter att jag sett den, tänker på. Två hemmafruar bryter sig loss från sina monotona liv. De möter ett tragiskt öde, men det ger ändå kraft att se hur de fått nog av att behaga och inordna sig i könsrollen.

Blood diamond gav mig en obehaglig känsla av hur cyniska vi människor kan vara. Den skildrar hur lätt ett människoliv väger när mäktiga intressen får sätta dagordningen. En människas liv är mindre värt än en annan människas lyx. En minnesvärd och stark scen är när en man i en nyligen krigshärjad by säger: ”Det är tur att de inte hittade olja. Då hade det varit riktigt illa.” Det är klart att man inte kan undgå att tänka på hur obegripliga Carl Bildts förehavanden i Lundin Oil är, när man hör en sådan kommentar.

Läs också Jonas Holmbergs text om den rörliga bildens realpolitiska roll.