Förra veckan var det tyska emobandet Tokio Hotel i Stockholm. Den skinnstrumpeklädde sångaren Bill Kaulitz fick ducka för nallar som publiken kastade upp på scen, rapporterar Kristin Lundell. I Emelie Wallgrens och Ina Holmqvists kortdokumentär Så nära, som visas på Tempofestivalen imorgon, får vi följa två av bandets många unga kvinnliga fans. I första scenen mobilfotar de Kaulitz förra gången han var i Stockholm. Senare i filmen åker de på en vallfärdsresa till Berlin för att fotografera varandra tillsammans med den vaxdockeversion av sångaren som finns på Madame Tussauds i den tyska huvudstaden. Så nära är en film som, precis som titeln antyder, kommer väldigt tätt inpå sina självständigt och medvetet beundrande tonårsprotagonister, och som kompletterar Fredrik Strages vällästa reportagebok Fans på ett utmärkt sätt.

Och om Angela och Arina var på plats även i år? Självklart. I Anton Gustavssons reportage (där också regissören Wallgren intervjuas) berättar Angela att duon köat i sex dygn för sina biljetter.

Karl Palmås tipsar om videon till OK Gos “This too shall pass” utifrån sin FLM-text om Gitarrmongot. Jag är väl inte ensam om att tycka att dominogreppet aldrig blir trött i musikvideor? Och särskilt inte när det inordnas i en sån här maffig maskinprocess, komplett med inslag av phantom rides och allt.

Internationella kvinnodagen gryr och Kathryn Bigelow vinner en Oscar för bästa regi - som första kvinna någonsin. Något att glädjas över förstås, trots det ynkliga faktum att det dröjt drygt 80 år. Det är möjligen typiskt att det är just Bigelow som blev den första vinnande kvinnan med tanke på att hon, som Mariah Larsson påpekar, “har beskrivits som en kvinnlig regissör med ‘muskler’ — dvs en riktig actionregissör — och som en ‘gender bender’ likaväl som en ‘genre bender’”. (Jane Campion förlorade ju mot Steven Spielberg för sexton år sedan.)

En annan regissör som intresserat sig för män i militären är den i Oscarssammanhang obemärkta Claire Denis, vars fantastiska Beau travail är mycket mer nyfiken på bara bröst i öknen. Bigelow låter som bekant sin antihjälte i The hurt locker gå omkring i urbana sandlandskap iklädd en icke-avslöjande bombdräkt halva filmen. The hurt locker innehåller dock en del högintressant fyllebrottning. Se där en kroppslig koppling till Beau travail som jag hoppas att Cinematekets filmcirkel ska spinna vidare på när Denis film står på schemat imorgon.

Idag skriver jag om skånedrömmarna i den marockanska thrillern Casanegra i Helsingborgs dagblad.

Googlar på Jafar Panahi. Träff fyra: “Film-maker Jafar Panahi arrested in Iran”. Träff fem: “Jafar Panahi släppt av polisen”. Den senare är dessvärre sju månader gammal, den förra dagsfärsk.

Den iranske regissören är impopulär i etablissemanget och frågan är hur mycket av ett “missförstånd” det tidigare gripandet var, även om vi såklart måste hoppas på en liknande händelseutvecklingen den här gången, regimens alltmer repressiva metoder genemot landets oppositionella till trots.

Månaden efter att han släpptes i höstas var Panahi ordförande på Montreals filmfestival och avslutningspromenaden uppför röda mattan ackompanjerades av gröna hurrarop. Förra månaden kunde han inte närvara på filmfestivalen i Berlin på grund av ett reseförbud.

Nya Cinemateket hade premiär på Filmhuset i måndags. Jag fick tyvärr förhinder och missade såväl Sunset Boulevard som efterföljande mingel till filmmusik. Lika bra det, hade väl ändå bara legat och poserat i någon soffa, mumlandes “We don’t need dialogue. We have faces!”

Vari består då detta “nya”? Tyvärr är det svårt att komma ifrån känslan att det är en nedskärning maskerad som nysatsning. För ett par år sedan snittade Cinemateket i Stockholm nästan fyra föreställningar om dagen. Mars månad 2010 är det drygt två.

Affischens avskaffande har nog lämnat många cineaster rådvilla inför tomma väggytor. För någon som tillbringat många, men i backspegeln alltför få, eftermiddagar på biografen Sture i Stockholm är det framför allt sorgligt att se filmhistorien packa ihop sitt pick och pack från innerstaden och isolera sig i en bunker vid ena änden av Gärdet. Trots upphottad foajé med aldrig så många retrochica sittdynor i form av kanelbullar, design by Peter Celsing. (Uppdatering: Cinemateket kommer dessutom att visa film på söderbiografen Victoria en kväll i veckan.)

Jag tycker det är olyckligt också av andra skäl - om något borde ju Cinemateket utöka sina samarbeten med andra biografer. Förslagsvis Folkets hus och parker som visat digitala framfötter runt om i landet och dessutom pekat på en framtid för singelbiografen genom Bio Rio i Hornstull i Stockholm.

Cinemateket för 2000-talet borde naturligtvis vara digitaldistribuerad folkbildning till varje biograf med en nätverkskabel. När landsortsbiografer sänder opera live från Metropolitan i New York måste det gå att sända filmhistorien live från Filmhuset i Stockholm. Till glädje för alla som inte bor utmed buss 72:s färdrutt.

Biografen har inte spelat ut sin roll i och med digitaliseringen - tvärtom. Inte bara för att biografen, som Trond Lundemo påpekade i vårt framtidssnack häromnumret, “på något sätt [är] en tankebox, en plats dit man går och koncentrerar sig på någonting och går in i en annan tidszon”. Att bara hänvisa till internet vore som att argumentera mot en separatutställning med Lee Lozano på Moderna genom att påpeka att alla bilder går att hitta via Google.

Dessutom är det mesta av det svenska filmarvet inte digitaliserat på långa vägar. Allt av Bergman finns väl att tillgå, men bara fem av Widerbergs filmer finns på dvd, så vitt jag kan se. Och han är ändå knappast någon ful ankunge i den svenska filmhistorien. I takt med att dvd-försäljningen minskar lär här krävas större filmpolitiska insatser. Tack och lov fortsätter Cinemateket sin stumfilmsgärning, med bland annat den fina filmatiseringen av Elin Wägners Norrtullsligan och en nyrestaurerad kopia av Gustaf Molanders återfunna komedi Polis Paulus’ påskasmäll. Jag tackar och bockar.

Cinemateket har visat film ur arkiven sedan 1964 och ska såklart fortsätta med det. Precis som andra museer ställs krav på besökarantal och nya Cinemateket är förstås ett försök att göra filmhistorien mer happening och publikvänlig. På gott och ont, som alltid. En kan förresten tycka att 1900-talets viktigaste konstform är värd all museal seriositet den kan få. En plats där de så gott som redan antikvariska cellulloidremsorna väcks till liv.

Marsprogrammet är för den delen inte alls så dumt, även om det bjuder på många repriser från gångna säsongers biorepertoar. Förhoppningsvis blir det mindre av den varan längre fram. Jag tycker också att det är helt rätt att satsa mer på samtal, filmcirklar, och så vidare.

Idag damp det ner ett pressmeddelande i inkorgen: “Catherine Deneuve till Cinematekets Actors Studio”. Vilket såklart är värt både hurrarop och applåder! Hoppas det blir många filminiterade samtal framöver, och att inte Stina Dabrowskis intervjuer blir ett slags Skavlan i Bio Victor.

Det här har ni andra kanske känt till sedan 30-talet, men tänkte ändå dela med mig av upptäckten att Fritz Langs M fick undertiteln O Vampiro de Düsseldorf på portugisiska. Alltså, “Vampyren från Düsseldorf”, är inte det lite festligt ändå?

Och så över till allvarligare saker: den svenska översättningen av Corneliu Porumboius seriösa språkförbistringskomedi, som på rumänska hette Poliţist, adjectiv. Det betyder ordagrant “Polisiär, adjektiv”. Men när filmen går upp på bio på fredag är det under titeln Polis, adjektiv. Det vill säga, ett substantiv som kallas adjektiv?

På franska heter filmen däremot Policier, adjectif och på engelska Police, adjective (”police” är ju både substantiv och verb på engelska och enligt Google Translate - men inte Wiktionary - dessutom ett adjektiv).

Vad har jag missat? Min kollega är inte alls språkspaltsupprörd utan nöjer sig med att Polis, adjektiv är “snyggare” än mitt förment korrekta alternativ. Går något förlorat i den svenska översättningen eller tillkommer någon för mig osynlig dimension som funkar kongenialt med filmens språkfilosofiska tema?

Att spexnasarna på Buttericks har börjat hyra ut burkor i utklädningssortimentet har inte inneburit att debatten om muslimska kvinnors hår har avtagit. Fredrik Reinfeldt sa i en debatt med Mona Sahlin för ett par veckor sedan att burkot inte hörde hemma i Sverige.

En intressant scen i den slicka feministfilmen Sheherezade - tell me a story , som visades på Cinemafrica i helgen, är när den framgångsrika talk show-värden Hebba tröttnar på medelklassiga mediamän och sin lyxiga lägenhet med bubbelbad och vill se lite common people. Hon tar tunnelbanan till delar av Kairo hon inte brukar vara i. Hebba åker med kollektivtrafiken, men när hon står där lutad mot ledstången känner hon sig obekväm. Alla andra kvinnor har slöja, och de tittar på henne konstigt. Sheherezade - tell me a story är en film som är ganska formmässigt utslätad, men i scenen där Hebba bestämmer sig för att ta på sig slöjan trots sin starka identitet som feministisk förkämpe lyckas regissören Yousry Nasrallah skapa en intensiv närvaro genom blickar som skär genom det trånga rummet och gör Hebba till något att titta på - på ett helt annat sätt än det hon är när hon ses genom tv-produktionens filter.

Också i slutscenen, där Hebba, som avslutning på en serie porträtt av det egyptiska patriarkatets konsekvenser för landets kvinnor, beslutar sig för att skippa gäster och istället prata själv. Hon tar av sig sina stora solglasögon, blottar en blåtira som förklarar att även hennes vilja att vara en självständig karriärist och demokratikämpe har mött på hårt motstånd från män i hennes absoluta närhet - ett didaktiskt men starkt slut på en även i övrigt lite övertydlig publikfriarfilm om villkoren för en egyptisk feminism.

Och förresten: för alla stockholmare som är intresserade av blickarnas politik rekommenderar jag den FLM-bekanta duon Athena Farrokhzads och Elise Karlssons litterära klubb Semafor, som på torsdag hittar sin utgångspunkt i filmteoretikern Laura Mulveys klassiska essä om den manliga blicken i hollywoodfilmer.