Jag bloggar på rummet.



Jacob är glad över sitt festivalpass.



Utsikt från festivalhotellet Riverton i soluppgången.

Idag skriver jag om problemen med den självreflekterande dokumentärfilmsstrategin i bordelldokumentären Som en Pascha i Expressen. Lyssna också på intervjun med filmens regissör Svante Tidholm i Kino.

Bilden ovan föreställer taket på bordellen Pascha där Tidholm filmar orgier, i Google Maps-version.

Det har gått två månader sedan premiären i Taiwan men imorgon går Håkon Lius förhandsrosade debutfilm Miss Kicki till slut upp på svenska biografer. Trots allt hallabaloo när filmen visades på Stockholms filmfestival i höstas och samtidigt gick att se på video-on-demand - till Biografägareförbundets stora förtret.

Och Miss Kicki är lika fin som sin taiwanesiska poster.

Recensioner: Svd, Sydsvenskan, DN.

Varför hatar de hårdaste machomännen bögar? Jo, för att de är homosexuella själva i smyg.

Den gamla femöresanalysen ligger till grund för det danska relationsdramat Broderskab. Officeren Lars har blivit lovad befordran, men tvingas istället bort armén efter att hans överordnade hört rykten om att han stöter på sina mannar. Bitter flyttar han hem till mamma kommunfullmäktigledamoten men blir irriterad och börjar umgås i högerextrema kretsar. Lars kvicka tanke och vassa tunga gör honom direkt till en favorit hos den lokala nassebossen.

Nazisterna träffas och gör samhörighetsskapande aktiviteter som att spöa upp bögar och invandrare. Men på ett buffligt och barbröstat dansgolv, under en spelning med vit makt-bandet Aryan bullet, glider den hårdföra bromantiken tesenligt över i homosexualitet.

Trots att filmens synopsis är väl uppenbart tillyxat - i Aftonbladet skriver Kristofer Folkhammar att det må låta “skrattretande hur Lars börjar plugga nazilitt i samma veva som han börjar plugga killar” - är Broderskab en hyfsat intensiv film, och det är alltid roligt att se David Dencik excellera i genderbending på danska. I  Pernille Fischer Christensens En såpa spelade han ju transan i läganheten under, i Broderskab gör han den allra mest lågpannat aggressiva nazisten Jimmy - som såklart snart känner att han vill ligga med Lars. Den hårfästemässigt högpannade David Dencik gör sig väldigt bra i helrakad skalle och hakkorstatueringar, vilket höjer temperaturen i de många sexscenerna.

Häromdagen spelade den ugandiska orkestern Percussion Discussion Africa, som bland annat har medverkat på soundtracket till The last king of Scotland, till tre gamla stumfilmer under programpunkten The racist’s zulu cycle. “Räkna med att de åldrade filmbilderna med tillhörande åldrade värderingari synen på folkslag och hudfärg blir rejält omtolkade!”, utlovade katalogtexten.

Men till de två första filmerna - The zulu’s heart, stumfilmslegendaren DW Grifiiths blackface-studie av typiskt zulubeteende och den spexiga drömkomedin Rastus in Zululand - levererade Percussion Discussion Africa visserligen ett kraftfullt och effektivt trumspel som intensifierade framför allt filmernas actionmoment, men av den postkoloniala omtolkningen kunde man inte ana mer än en vag förskjutning av filmernas identifikationsprocesser - när musiken är så starkt afrikanskt kodad upplever man bilderna i lite högre grad från de svarta karaktärernas perspektiv.

Det var i den sista filmen, och egentligen först i dess slutscener, som den “rejäla omtolkningen” ägde rum. Die Voortrekkers handlar om det stora slaget vid Blood River 1838, där 470 boerska “voortrekkers” - holländska pionjärkolonisatörer - med hjälp av sina gevär kunde besegra 10 000 - 15 000 zulukrigare, beväpnade med spjut.

Efter den minutiöst skildrade massakern, som utgör filmens klimax, slutar filmen med att holländarna bygger en kyrka och håller en gudstjänst. Detta slut skulle i vanliga fall  presenteras som lyckligt. Men efter slaget börjar plötsligt en av orkestermedlemmarna sjunga en klagosång, riktad till den på något sätt heliga elefant som zulufolket refererat till genom filmen: “Oh, elephant!”, sjunger han. Efter en timmes trummor skär denna lidanders röst genom rummet och blir omöjlig att värja sig mot. Filmen öppnar känslomässigt upp sig mot den tragiska kolonialhistoriens alla blodbad. De minuterna var festivalens bästa och sorgligaste stund.

Två timmeslånga dokumentärfilmer från produktionsbolaget Atmo visas på Göteborgs filmfestival: Som en pascha och Ångrarna. Att båda handlar om manlighet är inte den enda gemensamma nämnaren - i båda filmerna går nämligen huvudpersonen till en djurpark och tittar på de exotiska djuren. Och inte vilka djur som helst, i båda filmerna är det giraffer och flamingos. Vad är oddsen?

I bordellskildringen Som en pascha kan man se djurparksbesöket som en kommentar till kvinnokonsumtionen på bordellen Pascha. I könsbytarsamtalet Ångrarna är det svårare att se besöket som en zoologisk metafor. Eventuellt skulle man kunna säga något om lånta fjädrar.

Jag har varit så upptagen av min västkustsvisit att jag glömt bort att tipsa om min text om filmpolitik i Aftonbladet. Lyckligtvis fortsatte Roy Andersson på ett liknande spår i sitt invigningstal på filmfestivalen så jag kan slå två flugor i en smäll: embedda invigvningstalet ovan och länka till min text här.

Åter i Stockholm efter några intensiva festivaldagar i Göteborg. Förutom mina skickliga undanmanövrar på de livsfarliga isgatorna och regelbunden konsumtion av dagens soppa på Pusterviks är jag mest nöjd med filmerna jag hunnit se. Frotterandet på festivalhotellets skybar i all ära (jag kunde ju inte motstå att twittra om hur Leif Pagrotsky i ett fint ögonblick satt och smekte Ruben Östlunds hår – en föraning om den rödgröna filmpolitiken?).

Flera av filmerna jag varit mest nyfiken på har av olika anledningar varit sådana som ändå går upp på bio i vår. Så ibland har jag tyvärr prioriterat dem framför en del festivalexklusiva filmer – och skyller det på orutin och dålig planering. Min första visning ägde i alla fall rum strax innan festivalen satte igång och således utan ångestladdad schemakrock: Lebanon. Filmen skildrar precis som Waltz with Bashir Israels invasion i Libanon 1982. Uspen den här gången är dock inte (mar)drömsk animation utan att hela filmen i princip utspelar sig inuti en stridsvagn. Stämning är klaustrofobisk och det behövs ingen raffinerad doftapparat för att lukten av blod och urin ska gå genom duken. En påfrestande isolation som möjligen ska förstås som en parallell till staten Israels position på världskartan och förklaring till varför de blir koko och börjar skjuta vilt omkring sig - fastän de egentligen inte vill. Men är det verkligen mer förståelse för varför Israel och dess armé agerar som de agerar vi behöver? Är det en utgångspunkt eller en återvändsgränd?

Andrzej Wajdas Sweet rush utsågs till fjolårets bästa film av europeiska filmkritiker. Jag vet inte. Det är en bitvis stark metafilm om en skådespelare som förlorat sin man under filminspelningen av ett efterkrigsdrama med Andrzej Wajda, i vilket hon själv spelar en svårt sjuk kvinna som också sörjer sina hädangångna söner. En film där flera narrativ korresponderar med varandra – och verkligheten: Krystyna Janda förlorade verkligen sin man, och filmens tilltänkta fotograf, Edward Kłosiński under inspelningen av det som skulle komma att bli Wajdas ursprungliga Sweet rush.



Befriande att direkt därefter se en rumänsk rulle utan diegetiska förvirringsnummer och tvära kast i tid eller rum. Felicia, first of fall, gjord av bland andra Razvan Radulescu som tidigare skrivit Herr Lazarescus död tillsammans med Cristi Puiu, kan nog bäst beskrivas som minutiös: långsam och metodisk med statisk kamera, men gärna enkla perspektivförskjutningar under en och samma tagning som orienterar oss bättre i rummen. Jaha, var det sådär matrummet såg ut utanför vänster bildkant. Filmen följer Felicia som är på väg hem från Bukarest till Amsterdam dit hon flyttade till strax innan Ceausescus fall. Hemma i föräldrarnas lägenhet blottas under förberedelserna inför avfärden både generationsmotsättningar och kulturkrockar.

Claire Denis White material var föga förvånande en verklig höjdpunkt som det finns anledning att återkomma till. Jessica Hausners mirakelfilm Lourdes var lågintensivt lol, och Jonas har redan skrivit lite om den. Vidare förlitade sig Todd Solondz på sina provokativa käpphästar i Life during wartime, tänkt att vara en fristående fortsättning på Happiness. Men hans första film på fem år var trots absurda komiska toppar ändå en besvikelse. Inget nytt under solen, förutom att Solondz förflyttat sig från nordlig till sydlig östkust.



Margreth Olins patososande Engelen var mycket drabbande – förstås för att ämnet oundvikligen kan vara annat än mycket drabbande, men också tack vare ett fint handlag med ett varierat foto och högintensivt skådespel av Maria Bonnevier och Gunnila Rör. Oskuldsfull lycka förbyts i misär när pappa går bort och ersätts av en våldsam suput. En film om hur missbruk ynglar av sig och går i arv. Men med lite distans har filmen också en del brister. Det märks att regissören tidigare sysslat med dokumentärfilm och att hon står filmens huvudperson mycket nära i verkligheten. Den hyperempatiska stilen slår ibland över i övertydliga tankeställare till publiken, till exempel i slutscenen.



Så till en av festivalens mest spännande svenska premiärer: Sebbe. Filmen har ett par saker av så att säga kontextuell natur som talar för den. Framför allt att den är den första svenska film på jag vet inte hur länge som skildrar svensk underklass. Sedan att jag i vissa stunder inte kan låta bli att tänka på vanvårdsutredningen och vad det ska bli av Sebbe. Med tanke på den aktuella biotablån så ligger det nära tillhands att jämföra filmen med Fish tank, även om den inte når upp till samma höjder Andrea Arnolds mästerverk i genren. Båda huvudpersonerna är femton år, på kant med omgivningen och svältfödda på ömhet från en mamma som inte räcker till. Men där den sociala misären i Fish tank var en premiss eller en fond mot vilken turerna i Mias liv utspelade sig, blir den i Sebbe berättelsens huvudspår. Kanske för att det just är så ovanligt med fattiga i svensk film att Babak Najafi tyckte det i sig var värt att berätta. Problem uppstår dock när ungefär 20 minuter återstår och det ändå måste till något slags klimax som tyvärr känns sent påkommet. Men på det stora hela en gripande och trovärdig film. Det märks dessutom att Najafi arbetat under lång tid med skådespelarna. Sebastian Hiort af Näs är utmärkt i huvudrollen.

Okej, jag ska snart sluta skriva, måste bara droppa alla övriga filmer jag sett. Tom Fords gaytragedi A single man var förutsägbar men ändå ganska fin. Nói albínói-regissören Dagur Káris första engelskspråkiga film The good heart förstår jag om folk avskyr men den innebar ett visst gemyt för oss som inte är hundra procent resistenta mot romantiseringar av sjaskiga barer. En film som hoppas att vi ska tycka att Brian Cox vresigt sexistiska gubbe är kärvt charmig och samtidigt vilja att han ska lära sig en livsläxa i slutet. Nåja. Lou Ye som gjorde skandalfilmen Summer palace för några år sedan har med Spring fever i hbt-sektionen, en först intresseväckande svävande men sedan uttråkande film när man väl inser att det inte kommer att mynna ut i mycket mer än en seg såpa om en blommig bög som sabbar två heteroförhållanden, tatuerar sig och själv blir hetero (?). Och sen har jag sett två svenska kortfilmsblock av högst varierande kvalitet, men tack och lov bara en yrkesmördarparodi.

Slutligen. Programsättaren hade parat ihop Mellersta Vuollerims bollklubb med Ångrarna. Kanske för att de båda väsensskilda filmerna handlar om manlighet. Hela den jokkmoksa tätorten verkar hur som helst ha haft ett finger med i spelet när hemmasonen Mattias Ek velat skildra dess förhärskande manliga löjlighet. Också något att vara stolt över, antar jag. I MVBK finns det gott om machofasader och -fasoner som rämnar och framträder i all sin patetik. De hanterar helst sina livskriser genom att spela usel basket i idrottshallen. Män är dåliga på att prata om känslor, ni vet. Filmen är gjord med en inkännande grabbig värme som också är lite suspekt. En film om män för män, fastän regissören tillägnar den till kvinnorna i salongen. För hur ska kvinnorna i Vuollerim egentligen se på filmen? Som en form av tröst? Den redan omdebatterde norrländska skotermansrollen lär fortsätta att ventileras. MVBK är ändå en film som med hjälp av en dramaturg, en skådispedagog och ett par kända ansikten nog hade kunnat locka några hundra tusen besökare om den gått upp på bio under det landsortsexotiserande 00-talet. I alla fall bättre tonträff än i filmatiseringen av Populärmusik från Vittula.



Ångrarna så. Både ett annat slags allvar och humor. Eller vi struntar i jämförelserna bara för att filmerna visades inom samma block. Marcus Lindeens 58 minuter långa filmvariant av den egna pjäsen från Stockholms stadsteater, om männen som blivit kvinnor och sedan ångrat sig, är för fantastisk för det. Bästa svenska dokumentären sedan Maggie vaknar på balkongen och glädjande nog mycket olik den. Mikael och Orlando samtalar i ett mörklagt rum, tittar på diabilder, utbyter erfarenheter och försöka förstå sig själva och varandra. En av filmens främsta poänger, om man kan kalla det för det, är att den visar hur två människor som har något så speciellt gemensamt ändå har vitt skilda personligheter. Ångrarna får det bästa betyget jag kan ge: Jag blev så uppeldad att jag var tvungen att knäppa upp min kulturkofta.